Big bang

Big bang. 

Katten Jam var nedstämd. Prisutdelningen hade bara varit en dröm. Hans teorier om Universum var fortfarande inte erkända. Han visste inte vilket ben han skulle stå på. Det var viktigt att få ventilera sina tankar, men Tom verkade inte lika angelägen. Han verkade på det hela ganska nöjd med sitt liv. Även om man är nöjd så är det väl inte fel att tänka och utvecklas, tänkte Jam. Universum var hans huvudintresse. Politik kom sedan. Religion i bemärkelsen världsåskådning, var nästa stora intresseområde för honom. Tom klagade på att han bara intresserade sig för de övergripande frågorna. Inom viktiga områden är det meningslöst att försöka gå förbi de stora frågorna, ansåg han. Ta till exempel Toms agnosticitet. Vad är det för mening att diskutera små religiösa frågor med en agnostiker. Först måste man väl fastslå om Gud finns eller inte.  Inom vetenskapen fanns det också övergripande frågor. I dagens läge är det väl avgörande om man tror på ett Universum, eller många. Om man tror på en big bang, eller flera. Frågan vad som finns utanför Universum blir helt olika besvarad om man tror ingenting, eller om man tror på fler Universum. Big bang likaså. Vad fanns före? Inget eller andra big bangs. Inom politiken handlade hans övergripande frågor om solidaritet, jämlikhet och broderskap. Utan detta i grunden blir diskussioner meningslösa, ansåg han. Han funderade på om han överhuvudtaget gjort något bra. Efter en stund erinrade han sig rådjurskidet som han räddat. Så här gick det till.

”Jam ville visa någonting. Katten tog av mot ”stenige backen”. I kanten av vägen hade grus samlat sig. Det var den säkraste platsen att gå på. Ifall någon bil kom. I mitten var det packad sand. Stenar stack upp här och där. Jam sprang i mitten. Tom följde efter. Han såg Svantessons trädgårdshallon. Det var inte tid att tänka på dem nu. De tog av åt höger där vägen delar sig. Jam sprang före. Hon vände sig om och tittade att Tom han med. Det var sen sommar. Björkarnas blad var gula. Andra lövträd skiftade i färger. Orange och rött. Granar och tallar stod mäktiga vid vägen. Vid branddammen visade Jam en stig, Tom inte tänkt på tidigare. Det var en stig in mot myren. Jam sprang före och han kom efter. Inne på myren stannade Jam. Han tittade. Där plötsligt såg han. Ett nyfött rådjurskid låg stilla och väntade. Mamman hade övergivit sitt kid. Han rusade hem. Pappa var uppe, och åt frukost. Han följde med till myren. Hans Pappa ringde Universitetet. Han brukade göra det. En gång hittade de en svamp stor som en fotboll. Den var som ett stort vitkålshuvud. Universitetet blev glada över att få den. Efter några timmar kom en bil. Det var en ung kvinna. Hon hade med sig nappflaskor och mjölkersättningspulver. Timmar hade gått. Kidet var helt klart övergivet. Hans familj tog hand om kidet. Pappa borde nog blivit lärare på Universitetet. Han var så social. Han tänkte så mycket, och hade lätt för att hitta ord. Han skulle passat att undervisa. Nu blev istället hans barn och barnbarn Universitetslärare. Det var också bra. Men det var inne i Göteborg. Inte i Floda. Floda har inget Universitet, men det har så mycket annat. Han älskade kidet.”

Jam mindes det som det varit igår. Toms Pappa var skröpligare bara. Annars var det mesta sig likt. Han satt på verandan i Floda. Toms Mamma röjde i köket. Hon hade varit och handlat. Affären låg nu i ett hyreshus ganska nära. När han var liten låg där bara ängar. Den lilla bäcken från myren ringlade sig fram mot Sävelången. Inga hus fanns mellan Mormors hus och sjön. Om man följde vägen vid sjön låg det bondgårdar vid skogen. Volvobryggan var ny. Det fanns mycket fisk i vattnen. De metade ofta. Tom och Jam fick en del fisk. Mest abborre men även några gäddor. Ibland gick de till Mjörn. Jam tänkte på sången ”afton vid Mjörn”. Toms Pappa älskade den. Han tänkte också på ”barndomshemmet”. Det kändes som barndomshemmet legat vid Mjörn. Det fanns en stor äng som hans Mamma kallade ”gröne mad”. Där hade barndomshemmet legat tänkte Jam.  I vattnet växte vass ganska långt ut. Där var mycket små gäddor. Större gäddor var längre ut och bort mot herrgården. En klippa sköt ut en bit i sjön. Där växte barrträd. Där fiskade han och Jam ofta. Bruna torra tallbarr låg på marken. En liten äng hade ängsblommor i sig. Han och Jam vilade där ofta. Skäggdoppingar simmade i vattnet. En lång rad av ungar följde med efter mamman. Älgar betade på ängen i gröne mad. Träden var stora och gamla. Många hade ristat in sina namn i barken. Många med hjärtan till. Jam ristade in Toms och Jams namn i barken på en stor gammal bok. De flesta stora gamla träd på ängen var bokar. Deras bark var slät och grå. Jam kände att han länge levat där. Jam och han trivdes vid Mjörn. Det hade de alltid gjort.

Musen

Musen.

Katten Jam vet inte vart han skall ta vägen. Tom bara sover. Han tar på sina kortbyxor och hoppar upp på nattduksbordet. Han tittar ut genom fönstret. Det ser ut att bli en fin dag. Han hoppar ned igen. Tom ligger bredvid sin bror. I sängarna ligger Toms föräldrar och sover. Kaminen står svart och kall på sin plats. Locket är av. Tom och han gjorde raketer igår. De använde den nya staniolen som Toms Mamma köpt. Det var ingen tvekan om att raketerna blev bättre. De flög också längre. Hans vanliga sockar ligger i tvätten. Han tar på ett par nya. Svarta så klart. Vita vore ju nästan löjligt. Han slinker ut genom sovrumsdörren. Han smyger ned för trappan. Dörren till Toms Mormors rum står öppen. Han tassar in. Bäddsoffan är tom. Braskaminen har några svarta trädbitar på botten.  Gullris står i en vas på bordet. Han tar tillfället i akt och hoppar upp i den sköna fåtöljen. Han väntar en stund. Undrar när Tom kommer att vakna. Några nattståndna husflugor vaknade när han kom in. De surrar frenetiskt och far hit och dit i rummet. Sedan lägger de sig till vila igen. Det blir alldeles tyst. Han får ett infall och hoppar ned ur fåtöljen. Han rusar ut på verandan, och halkar på mattan, och faller. ”Råttefäller”, tänker han. 

Han går tillbaka ut i köket. Hittar sin skål och äter lite. Lämnar hälften och slickar sig om munnen. Går ut på verandan. Pelargonierna vissnar. Några blommor är bruna. Konstigt, tänker han. Toms Mamma brukar aldrig glömma att vattna. Sedan inser han förklaringen. De kom ju hit i går kväll. De har varit ute med båten i några veckor. Han tränger sig ut genom ytterdörren. Han sätter sig en stund på trappan. Solen står lågt. Några strålar kilar sig igenom de stora björkarnas blad och grenar. De står på andra sidan vägen. Han reser sig och går ned på grusgången. Gullriset i rabatten kring huset lockar humlor bin och blomflugor. Han tassar ut till grindarna. Här växer lövträd. Björk och hassel. Lönn och bok. Alla träden är unga och små. Deras blad är ännu gröna, fast hösten närmar sig. Han kilar upp mot skogen. En igelkottunge blir rädd och kryper ihop. Den bor nog i rishögen, tänker han. Han får syn på en bortvirrad mus. Jagar den tills den hittar sitt hål igen. Den slinker ned. Han kilar ned mot tomten igen. Han hoppar upp på en vedhög som lagts utanför vedboden. Han prövar att hoppa. Det går. Han kommer upp på vedbodtaket. Därifrån ser allting annorlunda ut. Han ser ängarna på andra sidan vägen. Han ser bäcken som lekfullt snirklar sig fram. Många lövträd. Björkar med vita stammar. Bok och ask. Lönn och alm. 

Han börjar bli sömnig. Han hoppar ned på vedhögen. Igelkottungen har nu hittat hem. Den försvinner in i sitt hål i rishögen. Han springer fram till gungan. Han sätter sig i, och tänker. ”Borde inte Tom vakna snart”, tänker han. Tom sträcker på sig. Han är i Floda. Två veckor har de varit ute med båten. Brodern sover. Mamma vrider sig i sömnen. Pappa snarkar. Luckan till kaminen står öppen. Locket är av. I går kväll gjorde de raketer. Brodern gjorde raketer med dubbelt så mycket svavel. De flög längre än någonsin. Det var tack vare den nya staniolen, tänker han. Han tar på sina nya kortbyxor. Han öppnar sovrumsdörren som stod lite på glänt. Han skyndar förbi rummet med malar. Går ned för trappan och ser att verandadörren står öppen. Mattan är tilltrasslad. Han går ut i köket. Han äter en banan, och en bulle. Han dricker sval mjölk. Dörren till Mormors rum står öppen. Han öppnar burken och tar en bulle till. Han fyller på mer mjölk i glaset, och ställer in den bruna mjölkflaskan i skafferiet. Han ser järnringen i golvet. Han ryser. Går in i Mormors rum. På matsalsbordet har Mamma ställt blommorna han plockade. Han sätter sig i den sköna fåtöljen. Han längtar efter morbror Uno och Knut. 

Han tänker på en sommarpratare han hörde på radion igår. Det var i båten. ”Hatar män kvinnor”, var titeln på programmet. Han hatade ingen. Måste man hata, undrade han. Han älskade sin Mamma. Han hatade kanske när hon var arg på honom. Eller när hon var arg på Pappa. Han älskade sin Pappa. Han ville att alla i familjen skulle vara vänner. Andra också. Han tittade efter Jam. Han gick ut på verandan. Han rättade till mattan. Ytterdörren stod på glänt. Han gick ut på trappan. Han visste vad Ferlin hade skrivit. Pappa läste alltid dikter. Många som han skrivit själv. Vissa andra, ”Har du tappat ditt ord och din papperslapp, du barfota barn i livet”. Han visste inte om han tappat sin papperslapp. Han visste inte heller om han tappat sitt ord. Medan han satt på trappan och tänkte, kom Jam fram. Han blev glad. Han hade i varje fall inte tappat sin katt. Jam kröp intill honom. Han smekte Jam. De tittade ut över ängen. Gräset växte högt. Blåklockor stod i grupper. Gullvivor fanns här och där. Gullris och klöver blandades med timotej. Runt brunnen frodades lupiner. Rosa och blå. Häcken var full av vita klockor. Flugsnappare tumlade kring i luften. Svalor flög högt i skyn. Gullregnsträden dignade under sina gula blomklasar. Han och Jam gick ned på grusgången. Det växte hassel vid grinden. Han plockade och åt. Jam såg en mus. På andra sidan vägen dignade buskar av röda vinbär. Jam undrade varför de inte alltid var i Floda. Det undrade Tom också.

Bli ett

Bli ett.

Katten Jam var mycket undrande inför vad Tom egentligen höll på med. Han reste runt och bara njöt av att finnas till. Nu hade han tagit med sig Jam till Skåne. Det fanns plats i Staffans hus. Staffan var universitetslärare. Han tänkte att det skulle vara roligt att prata med Staffan igen efter alla år. Förr om åren promenerade han och Staffan utmed sjön och talade om viktiga saker. De gick upp tidigt på morgonen. Staffan var tidigast, sedan Jam, Tom och Agnes. Barnen Eva och Robert kom sist. Staffan gjorde alltid riktigt kaffe till alla. I Skånegården fanns tre boningshus och ett uthus. I det största och äldsta huset bodde Edvard och Helena med fyra barn. Först en pojke och sedan tre döttrar. I det andra gamla huset bodde Torsten med sin tyska fru, Helga, och två söner. I det minsta och nyaste huset bodde Sven och Görel med en son och två döttrar. Staffan med sina tre döttrar bodde där det fanns plats. Agnes föräldrar bodde med sina barn oftast i det mellanstora huset. Nära gården låg en fin badsjö. Kor gick och betade på ängarna. Får också. Till slut fanns det så många barn och barnbarn, att det inte fungerade längre. Då drog sig vissa ur. Agnes var en av dem. 

Tom ville ha tag i Staffan. Han hade prövat att ringa. Ingen svarade. Staffan var kanske ute och reste. Han och Jam tog sig hem igen. På tåget satt Jam vid fönstret. Det var björkar utanför. Sjöar och skogar. Ängar och marker. Röda hus med vita knutar. Sverige är vackert, tyckte Jam. Han nickade. Det var väldigt skönt för honom att Jam höll sig lugn. Han somnade. Han drömde om Agnes. Han drömde inte så sällan om Agnes. Ofta gjorde de trevliga saker. Ibland försvann Agnes. Det kunde vara att hon steg på en spårvagn och åkte iväg. Det kunde vara att hon helt enkelt försvann i folkvimlet. Han vaknade. Tåget rullade in på Göteborgs central. De tog sina grejer. Han bar två väskor. Jam höll efter sig själv. De ställde sig vid pendeltåget mot Floda. Jam ville hellre åka ut till Rörö. ”Vi skall åka dit”, sa han. Först måste vi bara landa i Floda. Fabriksbyggnader kantade vägen de åkte. I Jonsered stannade tåget. Här brukade vi lämna bilen till lagning, sa han. En ung kille skötte bilen helt under några år. På den tiden var man trogen kund, sa han. Det var då man fortfarande handlade på Konsum. Konsum var inte bara Konsum för honom. Hans Mamma hade varit chef över Konsums kontor. Det gjorde nog sitt till. 

Pendeltåget rullade in på stationen i Lerum. När de startat såg han en liten kyrkogård. Den hade han aldrig tänkt på tidigare. Säveån syntes genom fönstret. Den ringlade sig i krokar över ängarna. Ibland växte träd runt i kring. Han kände sig tom inuti. Agnes var borta. Barnen utflyttade. Bara Jam kvar. Även Jam verkade dåsig. Vid Stenkullens station gick tre barn av. De skrattade. En äldre herre steg på. Han hade också problem med betalningen. Han försvann ut ur vagnen. Förmodligen letade han efter personal. Tåget saktade ned, och han kände igen husen utanför. De stannade på Floda station. Han tog väskorna. Jam tog sig själv, och de steg av. Klockan var två. ”Det är lite sent att åka till Rörö", sa han. Jam stelnade till. Han såg fram mot att bada. De gick genom tunneln. Han såg några målningar han inte tänkt på tidigare. De gick vägen mot torget. Bron över Säveån. Där var fint. En cykel låg i slängd på bottnen. Vattnet porlade vackert. Det rann ganska stillsamt. ”Det har inte regnat på länge", tänkte han. Jam ryckte i honom. ”Vi kan väl bada här då”. Han kände sig vemodig. De gick över torget. Tog backen upp mot parken. 

Centralskolan var tom på barn. Det är ännu sommarlov, tänkte han. Han värmde två frusna ICA-mat. De åt under tystnad. Han insåg att Jam nog hade rätt. De kunde bada här i Sävelången. Ett häftigt skyfall drog snabbt förbi. Det blixtrade och åskade också. Snart tittade solen fram igen. Han hämtade bilnycklarna. Bilen har varit på lagning, och är nu i bästa skick. Sist han var där borta byggde en firma på ålderdomshemmet. Parkeringen var full. Nu har de nog semester, tänker han. De packar ned badkläder i hans lilla ryggsäck, och ger sig iväg bort mot bilen. Jam sätter sig på passagerarplatsen. Han vrider på nyckeln och bilen startar genast. De tar av mot Drängsered. Pizzerian är riven. Ett nytt hus på andra sidan vägen, nära sopstation blir dess nya plats. De kör under tågspåren, och tar till höger. Vid avtaget mot Vallmovägen precis på höjden, finns en vägbula. Bra, tänker han. Jam är helt lugn. De tar av ned mot Drängseredsbadet. Bara några bilar är parkerade. Han ställer bilen längst upp. Lättast att komma ut, tänker han. Han och Jam går över tågspåren. Några ungdomar sitter i gräset. Jam vill stanna men han vill gå bort till bryggorna. Det är svalt och skönt i skuggan av träden. Blåklockor kantar stigen. Gullvivor syns längre fram. Hundkex och klöver trivs på ängen. Jam stannar och plockar några smultron. Hallon och björnbär frodas mot sjön. Lövslyet runt stigen har börjat bli trän. De kommer fram till bryggorna. Jam byter genast till badbyxor. Tom går ut på Volvobryggan. Den är mycket gammal och sned. I vattnet simmar stim av abborre och mört. ”Det är skönt. Skall du inte i”, ropar Jam. Han är vemodig. Han tänker på barndomen. Bryggan var ny, och stenarna var vassa. ”Det är underbart här i Floda”, ropar Jam. Tom tar av sig kläderna. Han flyter ut i vattnet och blir ett med Sävelången. Tid och rum försvinner. Han blir ett med sitt Floda.

Skagen

Skagen.

Katten Jam och Tom skall till Skagen. Jam såg fram mot det. Sista veckan hade Tom varit dyster. Det berodde på det misslyckade besöket i Stockholm. Jam hade försökt behärska sig, men en del tjat hade det ändå blivit. Det var ju sommar, och alla reste någon stans. En tur till Skagen var väl inte för mycket tyckte Jam. Tom satt med en kopp kaffe på altanen vid Lilla huset. Det var i Floda. Agnes var bortrest. Hon var på sin släktgård i Vittsjö. Hon hade barnen med sig. Kaninen var kvar hos honom. Han granskade Lilla huset. Det var målat i röd oljefärg, med vita knutar. Där inne var endast ett förråd. Robert hade sin MC där. Robert var hans pojke. Hans flicka hette Eva. Hustrun Agnes. Jam sysslade med någonting inne i huset. Tom tittade på stora huset. På taket låg enkupigt tegel. På denna sida var det gammalt tegel. Det var rent som nytt. Han hade kommit på ett knep. Han ställde teglet i en stor plasttunna. I den hade han en stark lösning av kaustiksoda. När teglet varit däri en halvtimma föll all gammal smuts och lava av. Bara med några tag av en borste. Han var nöjd med sin uppfinning. På andra sidan taket hade han lagt ut nya tegelpannor, med ett liknande utseende. Det blev bra. 

Rännorna var nya i svart plast. Väggarna hade varit målade med beige plastfärg. Han strök på kaustiksodan, och lät det torka. Sedan gick det att stryka på Falu rödfärg. Den fastnade lika bra som på nytt trävirke. Det var också en uppfinning han gjort. Jam rotade i källaren. Infarten till tomten var från Vallmovägen. Det var vid slutet av vägen, så det var bra. Tomten lutade mycket neråt. Havrevägen låg nedanför. Det var ett lugnt område. En gång hade Tom hittat ett glasspapper där nere på tomten. Annars hade det varit lugnt. Nerevid växte kantareller varje år. De fick växa sig stora innan han plockade. Jam hittade vad han sökt. Det var två åkkort för järnvägen och spårvagn. De åt frukost under tystnad. Han tog fram fyra morötter och två kokta potatisar ur kylen. Det skulle kaninen ha, medan de var borta. Han var fortfarande betryckt. Jam förstod vad som tyngde honom. ”Vi vänder oss till EU-domstolen”, sa han. Tom googlade på tågtiderna. De gick ned till hållplatsen. Strax kom tåget. Han och Jam steg på i mitten. Tåget hade stannat så. Det var en ny typ av biljettmaskiner. Jam förstod sig inte på dem. Han stack in sitt kort och tryckte på en knapp. Det lät konstigt, och kortet kom ut igen. 

Jam sade till honom att strunta i betalning. Kommer det en kontrollant så får vi förklara att maskinen är sönder. Jam satte sig. Han lämnade fönsterplatsen åt honom. Han slog sig ned. Han följde Säveån. Den slingrade sig utanför tåget. Björkar lyste i solen, med sina vita stammar. Kor betade. En skock får gick vid ån. När de närmade sig Göteborg, blev det fabrikshus och byggnader. Vid Partille station stannade tåget. Några barn steg av. Några vuxna tanter gick på. Tåget rullade in på Göteborgs central. Han och Jam steg av. På centralen var ett liv och ett kiv, trots att det var tidigt. En tiggare höll fram sin skål. Det var ett barn. Jam och han gick ut på Centralstationen. De gick in i det lilla huset för reseinformation. Jam frågade hur det nya biljettsystemet fungerar. Det var inte nytt svarade tanten i kassan. Hon förklarade ändå. De bestämde sig för att ta ettan. På vagnen betalade Jam med både sitt och hans kort. De satte sig. Staden myllrade av människor. ”Vad är klockan”, frågade Jam. Den var kvart i tio. De steg av vid Järntorget. Vatten sprutade och porlade i fontänen. ”Tänk att Dan Andersson var här”, sa han. Dan Andersson satt på en restaurang som kallades ”Tullens svarta krog”. Han skrev då om ”Masthuggstemplets torn”. 

De gick mot Danmarksfärjan. Utanför Folkets hus stod en staty av Palme. De kom upp till kassan. ”Två biljetter till Fredriks hamn”, sa Jam. Sedan fick de vänta. Jam började piggna till. Han vände sig till Tom och sa, ”berätta om psykoterapi”. Han började må lite bättre. Det var nog bra att resa bort lite. ”Jag kan berätta när jag arbetade med ungdomar i Göteborg”, sa han. Jag är idel öra, sa Jam. Det var inom Göteborgs gymnasium. Vi hade en verksamhet dit skolsyster och kurator kunde remittera elever för samtal. De allra flesta var mycket motiverade. Först hade vi tre intervjusamtal. Sedan bestämde vi om vi skulle fortsätta. Mina ungdomar fick sitta under intervjun. Sedan erbjöd jag en slaf. Jag tänkte att det nog är bättre att ligga ned när minnen och drömmar börjar komma. Alla mina patienter tog emot erbjudandet. Väldigt få av mina patienter ville sluta efter tre gånger. Hos några terapeuter slutade hälften. Jam hade hört detta förut. Han var glad att Tom började må bättre, men orkade inte lyssna längre. Båten hade kommit in, och de gick ombord. Jam ville spela på spelautomat. De ställde sin packning vid bakre uteplatsen. Måsar följde båten när de lade ut från land. Antagligen vana att bli matade. Jam hittade spelautomaterna. Han tyckte inte om att Jam spelade. Jam drog i den enarmade banditen. Han vann ingenting, men fortsatte. Plötsligt hände det. Symbolerna stämde och kronor började rassla. Jam insåg att han var rik. ”Nu är jag millionär”, tänkte Jam. Han hjälpte Jam att räkna pengarna. Han mådde mycket bättre nu. Det var bara enkronor. Hundra stycken. Jam blev förtvivlad. ”Allt är bara lurendrejeri”. Nu var allting som vanligt. Han mådde bra, och Jam var upprörd. ”Snart är vi i Skagen”, sa han. Då skall du se att du blir glad igen.

Branddamm

Branddammen.

Katten Jam var på gott humör. Det var idag de skulle gå till Sävelången och bada. Toms barn skulle med. Hans fru var bortrest. Hon var i Amerika, och hälsade på en vän. Jam trängde sig ut ur sovrummet. Han kilade fram till trappan, och tog sig enkelt ned. I köket åt Jam lite. Toms Mormor var där. Dörren till hennes rum var stängd. Jam tänkte på barnen. Det var inte barnen Jam tyckte illa om. Det var Toms fjantiga beteende som störde Jam. Han hade något slags komplex till barnen. Han försökte nog kompensera något från sin egen barndom. Jam gick ut på verandan. Några kvarblivna flugor vaknade till när Jam kom. De började surra frenetiskt. Bara för att slå sig till ro efter en kort stund. Vila, och sedan surra igen. Han gick ut och satte sig på trappan. Solen stod lågt, och kilade sig genom de stora björkarnas blad och grenar, på andra sidan vägen. Det värmde i alla fall lite grann. Gullriset i rabatten vid huset, lyste. Blomflugor stod still i luften. Deras vingar syntes inte. Så snabbt surrade de. Humlor hade vaknat till morgonens plikter. Bin sög nektar. Jam gick ned till trädgårdsgången. Gruset kittlade under tassarna. Han såg hassel och björk runt trädgårdsentrén. Några lönnar också. Han gick ned till brunnen. Lupiner frodades där. Rosa och blå. 

Han smög över ängen. Gräset stod högt. Blåklockor blandades med klöver och gullvivor. Gullregnsträden dignade under sina många blomklasar. I häcken växte vita klockor. En slingerväxt trivdes där. I rabatten vid ängen växte rosa rosor. Det var gammaldags doftande. Han tog vägen till baksidan huset. Svarta skogssniglar kröp i mossan på berget. En igelkott skyndade in i sitt hål i rishögen, när han kom. På den stora stenen låg en svart orm och vaknade i solskenet, som här nådde över träden. Han sprang upp i skogen på andra sidan tomten. Han jagade en mus som förvirrat sig bort från sitt bo. Han lade sig att vila. Sedan gick han ned och satte sig i gungan. Jag undrar om inte Tom vaknat nu, tänkte han. Tom sträckte på sig. Han tog på sig sina kortbyxor, och gick ned i köket. Han ordnade kaffe. Sedan gick han ut och satte sig på trappan. Solen hade börjat värma. Han tänkte på Ferlins dikt. ”Nu sitter jag åter på handlarens trapp, och gråter så övergivet”. Barnen kom stojande ned. Han ordnade frukost. Sedan packade han en ryggsäck. Badgrejer och fika. Något extra till Jam. Jag undrar var Jam är, tänkte han. De gick grusvägen ned. Jam var på strålande humör. Han hade insett det meningslösa i att diskutera politik med Tom, men det fanns ju så mycket annat att tala om. Problemet var väl bara att han jämt tänkte på politik. 

De svängde till vänster. Vägen mot branddammen och stenige backen. Han kunde inte hålla sig längre. Han började med religion. ”Har du tänkt på att Agnes religion, är barnatro”, öppnade han med. Tom kröp ihop. Han tänkte att nu börjar det igen. Tom svarade. ”Ja, det stämmer”. ”Stör det dig inte alls”, frågade Jam. Barnen drog sig lite efter. Det var hjärtligt trötta på hans ständiga diskussioner. Försöker du inte bibringa Agnes en mognare världsbild, sa han. Vi har diskuterat sedan första dagen vi träffades, sa Tom. Har ni inte kommit någonstans alls, undrade han. Vägen var ojämn. Grus hade samlat sig i vägkanten. Själva vägen var sliten. Stenar stack upp här och där. Han prövade att tassa i gruset. Det kändes lite bättre. De kom fram till branddammen. En stig gick in till myren. Här hittade jag en gång ett övergivet rådjurskid, sa han. Men det var när du var liten Tom, sa han lite överlägset. ”En ny skandal har uppdagats inom hemtjänsten”, sa han. Tom tittade koncentrerat på branddammen. I mitten var vattnet klart. Man såg någon meter ned. Det växte brunt ludd på botten. I kanterna växte små gröna blad på ytan. De glesnade ut mot mitten. Barnen hängde mot gallret, och tittade. 

”Vattnet är klart idag”, sa Tom till barnen. ”Det handlar naturligtvis om en privat aktör”, sa Jam. "De saknar F-skattesedel". Tom såg lidande ut. ”Vattnet rinner under vägen”, sa han till barnen. Han visade barnen bäcken på andra sidan vägen. ”Här lekte jag och min bror ofta när vi var små”, sa han. Då växte här vita smultron. De gick vägen till den slutade. En stig tog över. Där fanns mycket harsyra när han var liten. Han brukade plocka och äta. Barnen ser några hallon. Stannar och plockar. Äter. De kommer ut på vägen mot bondgårdarna. Går mot sjön. Vid rälsen frodas smultron. Barnen stannar och plockar. Jam är förtvivlad. Han kan inte få igång Tom. Han är så lustig när han blir ivrig, tycker Jam. Lustigast är det när han blir arg. Argast blir han när man hittar politiska spörsmål som han inte behärskar. Jam ändrar taktik. ”Berätta om psykologi”, säger Jam och låtsas okunnig. Tom tittar upp. ”Vad för slags psykologi menar du”, frågar han. Menar du grundforskning eller menar du tillämpad psykologi. Menar du i själva verket psykoterapi? Jam känner sig nöjd. Äntligen har han fått igång honom. De är framme vid Sävelångens bryggor. Barnen river av sig kläderna och rusar ut i det ljumma vattnet. ”jag menar psykologi över huvud taget, men måste jag välja så blir det psykoterapi”, säger Jam. Han är mycket nöjd. Han vet att några timmars föreläsning är att vänta. ”Det är skönt här vid Sävelången i Floda”, säger han.

Humlan

Humlan. 

Det var morgon. Tom vaknade i sin säng. Han låg bredvid sin bror. Det var augusti. Tom var fyra år gammal. Brodern sov. Tom satte sig försiktigt upp. Han ville inte väcka brodern, som tyckte om att sova länge på mornarna. Pappas säng var tom. Han hade börjat arbeta, och var kvar i Göteborg. Pappa kommer bara upp till helgen, visste Tom. Det var måndag idag. Mamma låg på sin plats. Hon vred sig lite, men var inte på väg att vakna. Toms bror gnydde lite i sömnen. Tom kröp försiktigt ur sängen. Han sträckte på sig, och gick fram till fönstret. Svenssons vinbärsbuskar hängde ut över vägen. Tom vände sig om. Den lilla kaminen var slocknad. De hade eldat i går kväll. Locket var av. Tom och hans bror hade gjort raketer. De blev mycket bättre nu, med riktig staniol. Tom hade en randig pyjamas. Den nya rutiga låg i tvättkorgen. Mamma tvättar för ofta, tyckte Tom. Barn svettas inte så mycket. Det hade han hört Farbror Uno säga. Uno levde ensam och tyckte nog att det var jobbigt att tvätta. Han sa, ”jag är som ett barn, jag svettas inte så mycket”. Uno tyckte att det var onödigt att tvätta så ofta som Mormor gjorde. Tom tog av sin pyjamas. Han satte på sina kortbyxor, och en ljus liten tröja. Solen stod lågt, men Tom hann i alla fall se att himlen var blå. 

Sovrumsdörren stod öppen. Tom gick ut. Han stängde ändå dörren efter sig. Mamma blir arg om hon väcks för tidigt. Här skulle kunna vara ett helt rum, tänkte Tom. Då skulle Pappa och Mamma kunna sova här, och brodern och Tom skulle få ett eget rum. Rummet med kamin. Det var roligare att göra raketer med den nya staniolen. De flög längre också. Tom ryser när han tänker på malarna. I ett nytt rum skulle nog malarna inte trivas. De tycker om gamla kläder, hade Mamma sagt. Golvet knarrar lite, när Tom går fram till trappan. Han håller sig i räcket och går försiktigt ner. Dörren till verandan är stängd. Tom går in i köket. Han öppnar skafferidörren. Det är svalt där inne. Tom tar ut sin filbunke. Skålen är bara halvfull. Det räcker. Han hämtar en djup tallrik, och öser över filen till den. Han strör lite socker över. Det smakar gott. Tom äter koncentrerat. Sedan sköljer han av tallriken och skeden. Häller ur det vita vattnet ur filskålen, och ställer den på diskbänken. Mormors dörr är öppen. Hon är inte här. Hon och Emil åkte till Göteborg igår. Emil kramade Tom. Några nattståndna flugor surrar frenetiskt. Det är lugnt en stund. Sedan börjar surrandet igen. 

Tom går in i Mormors rum. Soffan är till höger. Det är en bäddsoffa, så två kan sova där. I mitten av rummet på väggen mot köket, finns den nya öppna eldstad som nästan bara används när Farbror Uno är på besök. Rummet har två dörrar. Den andra går till hallen. Där inne står ett matbord, med fyra stolar, och en skön fåtölj. Den sitter alltid Uno i, när han är på besök. Knut sitter på en matstol. Tom längtar efter Uno. Han är så rolig. Knut också. De fäktas med pekfingret och kittlar alltid Tom på magen. Tom saknar Jan, Unos vän i Svenssons hus. Han körde ihjäl sig med motorcykel. Det var på Jonseredsvägen. Tom öppnar dörren till verandan. Jam ligger på sin plats och sover. Ytterdörren står på glänt. Jam har nog varit ute i natt, och härjat, tänker Tom. På golvet kryper en humla. Den rör sig långsamt. Stannar ibland, och bara väntar. Tom öppnar ytterdörren helt. Solen strilar mellan de stora björkarnas blad och grenar. Det värmer lite. Annars är det svalt ute. Det är sensommar, och bladen på björkarna har redan börjat gulna. Det är också torrt. Det har inte regnat på länge. Björkarna står på andra sidan vägen. Bakom dem är det ängar och skog ända ned till Sävelången. Häcken blommar med små vita blommor. Ängen är nyslagen. Pappa lämnade lupinerna runt brunnen. De är rosa och blå. 

Jam rör sig i sömnen. Hon drömmer nog, tänker Tom. I rabatten har rosorna börjat få nypon. Det blir aldrig så mycket att det räcker till kräm, men de är fina att se på. Gullregnsträdens blommor har börjat bli bruna. De flesta är fortfarande vackert gula. Tom ser på gullriset i rabatten vid huset. Blomflugor surrar. Bin och humlor också. Tom börjar tänka på humlan därinne. Han reser sig och går några steg uppför trappan. Humlan är kvar. Toms bror är uppe. Han kommer ned för trappan, för att äta frukost. Tom frågar vad humlor äter. ”de äter sött”, svarar brodern. ”Nektar och socker". ”Honung kanske”. Brodern förstår att Tom vill rädda någonting igen. Tom blandar till stark sockerlösning. Han häller det på ett fat, och går ut till humlan. Jam har vaknat, och sträcker på sig. Hon går till sin skål och äter. Hon smaskar. ”Det skall man inte göra”, tänker Tom. Humlan äter inget. Då går Tom ut i köket. Han tar fram honungsburken ur skafferiet. Lägger upp en slev honung på en skål, och går ut till humlan. Humlan går närmre skålen. Den äter lite. Sedan ligger den stilla igen. Toms bror frågar hur det går. Tom är bekymrad. ”Jag vet inte”, svarar han. ”Det är naturligt”, säger brodern. ”Humlor dör ibland”. ”När de är gamla kan de hamna lite var som helst”. ”det är ingenting att sörja över”. Humlan ligger stilla. Tom petar på den. Humlan ramlar. Benen ligger krokiga och stela. Humlan är död. Tom gråter. Jam smiter ut genom dörren. ”Du skall inte vara så rädd för döden”, säger brodern. ”Döden är naturlig”. ”Vi skall alla dö”. Tom känner att han är rädd för döden.

Gungan

Gungan.   

Tom var liten. Bara fyra år. Han vaknade. Han låg i soffan tillsammans med sin bror. I sängarna låg Mor och Far. De sov ännu. Toms bror sov också. Tom sträckte på sig. Det var varmt i rummet. Tom gick upp. Han hade sin rutiga pyjamas på sig. Den han fått på sin födelsedag. Tom var född i början av april. Nu var det slutet av juli. Han hade fått nya kortbyxor innan de åkte till Floda. Tom tog av pyjamasen. Han tog på sina nya kortbyxor, och en liten tunn tröja. Samma kläder som han hade igår. Tom ser sig runt i rummet. Den lilla svarta kaminen har luckan öppen. Igår rensade Pappa kaminen. En liten svart låda går att dra ut på undersidan av kaminen. Den hade varit full av aska. Pappa tömde askan i rabatten utanför huset. ”Det är bra näring”, hade Pappa sagt. Mamma snarkade. Toms bror vred sig i sömnen. Pappa gäspade. Han var på väg att vakna, tänkte Tom. Tom öppnade dörren till sovrummet. Sval luft slog emot honom. Golvet knarrade lite när Tom gick ut. Han tittade på dörren till klädgarderoben. ”Där inne finns malar”, hade Mamma sagt. Tom var rädd för malar. Han tittade ned för trappan. Han ville inte väcka någon. Då kunde de bli arga. Det visste Tom. Han gick tillbaka och stängde sovrumsdörren. 
 
Tom visste vilka trappsteg som knarrade värst. Han höll sig i räcket och försökte väga så lite som möjligt. Tom kom ned i hallen. Det hade inte knarrat så farligt. Han gick ut i köket. Han tittade på järnringen och ryste. Det syntes hur stor luckan är. En lucka i golvet, och ett fruktansvärt hål under. Tom kände sig rädd. Vem som helst kunde öppna luckan när som helst. Mamma, Pappa, Mormor. Till och med Toms bror kunde öppna luckan. Farbror Uno hade aldrig öppnat luckan, men han kunde säkert. Tom tittade bort, och försökte glömma luckan. Det gick inte så bra. Där nere luktade sten, jord, och damm. Han visste att där fanns spindlar. Stora som möss hade brodern sagt. Tom gick runt luckan fram till skafferiet. Han öppnade dörren. Där i mitten, stod ett fat med en skål på. Det var Toms filbunke. Det var svalt i skafferiet. Han tog fram skålen och ställde på bordet. Stängde skafferidörren. Han hämtade en tallrik, och en sked. Det var en djup tallrik. Han öste upp filbunke från skålen till sin egen tallrik. Hälften var lagom. Tom ställde in resten på fatet i skafferiet. Han slickade på skeden, och tog lite socker ur skålen. Han strödde försiktigt över filbunken. Sedan åt han. Tom älskade filbunke. 
 
Dörren till Mormors rum var stängd. Asklådan var utdragen ur kaminen. Mormor har nog också rensat sin kamin, tänkte Tom. Hon hade kommit ut på kvällen. Varit för sig själv, som vanligt, och eldat lite. Det var varmt igår, så det behövde nog inte eldas. Även Mormor eldar kanske för trevnaden, tänkte Tom. Han sköljde av skålen och torkade sig om munnen. Gick ut i hallen, och öppnade dörren till verandan. Några flugor vaknade till liv, och började surra frenetiskt. Pelargonierna blommade. Rött och rosa. En tidning låg uppslagen på bordet. ”Skymningstid”, läste Tom. Han låste upp dörren. Det jamade utanför. Så katten har varit ute i natt. Annars har den ju sin plats på verandan. Tom steg ut, och gick några trappsteg ned. Han satte sig. Katten strök sig mot Tom. Den började surra. Sedan sprang den in och började äta ur sin skål. Tom gick in och stängde till hallen. ”Katten kan hålla sig på verandan”, tänkte han. Solens strålar silades genom de stora björkarnas blad och grenar. Det var på andra sidan vägen. Häcken var full av vita klockor. Det var en klängerväxt som trivdes här. Ängen var full med blommor. Pappa ville ha det så. Han slog med lie ibland. 
 
Blåklockor stod i stora grupper. Gullvivor fanns här och där. Klöver trivdes där gräset inte var så högt. Lupiner rosa och blå samlades kring brunnen. Gullregnsträden tyngdes av sina prunkande gula blomklasar. I rabatten växte skära rosor. Det var gammaldags doftande rosor. Tom såg gullriset stå högt i rabatten vid huset. Blomflugor samsades med bin och humlor. Flugorna kunde stå helt stilla i luften. Deras vingar syntes inte. Så fort fladdrade de. Flugsnappare virvlade i luften. De hade ett bo i häcken, med tre små söta ägg. Tom reste sig. Katten var mätt och lade sig på sin plats. Den var trött efter nattens övningar. Tom gick ned för trappan. Han gick ned till grusgången, och sneddade runt huset. Till baksidan. I mossan på berget kröp flera svarta skogssniglar. Tom tyckte inte om sniglar. De skulle snart skrämmas bort av solen. En igelkottunge hade kommit fram ur rishögen. Den sprang upp när Tom kom, och försvann in i ett hål. En svart orm vilade på berget. Där kom solen åt. Den hade stigit ovan björkarna nu. Tom gick fram till sin gunga. Han satte sig. Det var en platta att sitta på, som Pappa gjort av en bred planka. Tom började gunga. Han tog högre och högre fart. Till slut gick det inte att gunga högre. Tom tänkte på livet. Hur annorlunda allting blivit. Änglarna sa ju att resan skulle bli lätt. Tom visste inte om det var en dröm. Det var nog ingen helt vanlig dröm. Tom gungade. Han gungade högre än någonsin förr.

Killing

Killing.  

Toms familj tog hand om ett övergivet rådjurskid. Det låg på myren. Vi vet inte varför mamman lämnat det. Kidet var hungrigt och fruset. Universitetet hade kommit med nappflaskor och mjölkpulver. Pappa bar hem kidet. De hjälptes åt att göra om verandan till en trygg och säker plats för ”Killing”, som Tom kallade kidet. De lyfte undan bord och stolar. De fick stå i vedboden så länge. Mamma gjorde en mjuk plats åt Killing. När de först försökte mata Killing, så gick det inte. Killing tyckte inte om mjölken verkade det som. Då prövade Pappa att blanda dubbelt så mycket pulver i. Det tyckte Killing om. Han drack och drack. Sög och sög. Tom blev lycklig. Det blev Pappa också. Pappa ville att Killing skulle leva. Han ville också göra Universitetet glada. De skulle snart komma tillbaka med mer pulver, och för att se hur Killing mådde. En gång hade Tom och Pappa lämnat en stor svamp till Universitetet. Det var en blomkålssvamp. Professorn blev mycket glad över svampen. Det var en väldigt ovanlig sort. Nu hade de Killing. Det var inte så vanligt att rådjurskid matades med nappflaska. Även Mamma hjälpte till att mata Killing. 

Killing trivdes på verandan. Han trivdes också med sin mjuka plats. När Killing växte började han gå runt i huset. Plötsligt kunde Killing vara inne i köket. Han nosade på skafferiet. Killing förstod nog att där fanns mat. Familjen ville inte att Killing skulle vara ute. Det fanns hundar och rävar där. Djur som kunde bli farliga för Killing. När Killing blivit lite större och starkare fick han komma ut på dagen. Då kunde familjen hålla ett öga på honom. Pappa ringde Universitetet. De sa att Killing kunde vara ute på dagen. Den unga kvinnan kom med mer mat till Killing. Hon fotograferade honom. Hon vägde och mätte Killing också. Hon var nöjd. Killing betade på ängen. Han fick i sig lite näring så. Mest näring fick han fortfarande genom nappflaskan. När Killing varit ute och betat gräs, så skuttade han upp för trappan och puttade på dörren. Familjen lät dörren till verandan stå öppen för Killings skull. När han var sugen på mjölk bökade han på Pappa. Det gick bra att Tom eller Mamma höll i nappflaskan också. Det verkade som Pappa ändå alltid var den som Killing tänkte på när han var hungrig. Killing tyckte nog bäst om katten. I rabatten närmast trappan växte gullris. Killing luktade på det. Blomflugor och bin surrade i kring. Humlor intresserade Killing. 
 
Längre bort mot gullregnsträdet växte lupiner. Killing kunde smaka på de rosa. Blå brydde han sig inte om. Katten brydde sig inte om sniglar. I varje fall inte svarta skogssniglar. Killing nosade gärna på dem. De trivdes i mossan under trädet vid berget. Katten sprang gärna till gödselstacken. Killing nosade på hålen där igelkottarna bodde. Han tittade gärna på när Tom gungade. Han lyfte blicken och såg upp mot topparna på björkarna. Nu var bladen gröna. Det var sommar, och allt var grönt. Killing var rädd för ormar. Det var Jam också. Därför var de försiktiga med att gå till rishögen. När Tom och brodern klättrade upp på vedbodtaket, tittade Killing gärna på. Han förstod sig inte på slangbellor, men han ryckte till när barnen träffade ett träd med sina skott. Han blev inte rädd, men vaksam. Pilbågar begrep han sig bättre på. Pilarna var lättare att följa i luften. Han ville ibland springa efter och se var de hamnade. Han tittade på Jam. Jam var inte intresserad. Då stannade de kvar. Jam tyckte om att gå upp i skogen ovanför tomten. Killing följde gärna med. Där fanns inte mycket gräs, men fina gröna blad. De kunde Killing äta. Jam bara lekte. 
 
Mamma ställde ofta ut mjölk till igelkottarna. Det var på berget, på den sida huset där rishögen låg. Toms gunga var också där. Tom märkte när han gungade att Jam och även Killing, kunde smaka på igelkottarnas mjölk. Killing var nog lite rädd för ormar. Ibland när Tom satt i gungan kom en svart orm fram ur rishögen. En gång såg Tom hur en orm svalde en snigel. Svarta ormar var farliga. Det hade Toms bror sagt. Svarta sniglar var bara äckliga, tyckte Tom. Killing var nog lite rädd för både ormar och sniglar. Det var kanske den svarta färgen som skrämde. Den unga kvinnan från Universitet kom upp. Hon var väldigt nöjd med Killings utveckling. Han vägde lagom och var lagom stor. Hon tyckte att han nu kunde börja sova ute på nätterna. Pappa blev lite orolig, och frågade om han inte kunde få välja själv. Det kunde han. Från och med då lät vi alltid dörren till verandan stå öppen. Dörren till hallen var stängd på natten. Han var så stor nu att vi inte behövde vara rädda för hundar längre. Under någon vecka kom Killing in och lade sig på sin mjuka plats på kvällen. Sedan stannade han kvar ute. Han hade en särskild sovplats invid häcken, under gullregnsträdet. På dagarna gick han allt oftare ut på ängarna och betade. Det var ängarna mot Sävelången. På kvällarna kom han alltid hem och lade sig under gullregnsträdet. En kväll kom han inte. Vi blev oroliga men dagen efter kom han upp och betade på vårt gräs. Det gick sedan allt längre tid mellan Killings besök. Killing var nu inget kid längre. Han klarade sig själv. Familjen sörjde förstås, men den som sörjde mest var nog Jam.

Kidet

Kidet. 

Tom vaknade. Han låg i soffan hos sin bror. Brodern sov tungt. Tom satte sig upp. I sängarna låg Mamma och Pappa. De sov. Mamma snarkade. Tom gick försiktigt upp. Han ville inte väcka brodern. Tom kände att det var tidigt. Locket var av på den lilla kaminen. Tom och hans bror hade gjort raketer kvällen innan. Brodern var inte nöjd med raketerna. Den staniol de använde kom från cornflakes paket. Staniolen var klädd med papper på ena sidan. Det var brodern inte nöjd med. Ibland flög inte raketen. Papperet började brinna, och raketen vecklade ut sig. När sedan svavlet tände snurrade raketen bara runt. Brodern bestämde att de skall köpa riktig staniol. Tom sträckte på sig. Det var varmt i rummet. Han tog av pyjamasen. Kortbyxorna och en liten tröja räcker nog idag, tänkte Tom. Mamma vände på sig i sängen. Hon vaknade inte. Tom öppnade sovrumsdörren. Sval luft strömmade emot honom. Han gick ut till rummet där klädgarderoben fanns. Golvet knarrade lite. Tom tog det försiktigt. Han ville inte väcka någon. Det var nog alldeles för tidigt. Tom tittade ned på trappan. Han visste vilka trappsteg som knarrade värst. Dörren till verandan var stängd. Tom gick in i köket. 
 

Dörren till Mormors rum var stängd. Luckan till kökskaminen stod öppen. Mormor hade nog eldat i går kväll. Inte för att det behövdes. Mer för trevnaden. Tom öppnade skafferidörren. Där i mitten stod hans filbunke på ett fat. Skålen var nästan full. Han ställde skålen på bordet. Hämtade en djup tallrik, och började ösa över. När Tom tagit hälften, nöjde han sig. Han ställde tillbaka skålen i skafferiet. Slickade på skeden, och strödde lite socker på. Tom tyckte mycket om filbunke. Ljud hördes från Mormors rum. Dörren öppnades. Mormor såg glad ut. Lite yrvaken bara. ”Emil kommer idag”, sa hon. Emil var snäll. Mormor hade träffat honom på en annons. Emil var timmerman på de stora båtarna. Han kunde berätta om Amerika. Han var alltid glad, men hans högra arm fungerade inte. Därför kunde Emil inte arbeta mer. Tom sköljde av sin tallrik. Mormor skulle äta. ”Klockan är sex”, sa hon. Tom öppnade dörren till verandan. Några innestängda flugor repade mod, och surrade runt i hallen. Pelargonierna blommade. De var rosa och röda. Golvet var annorlunda på verandan. En trasmatta skylde det. 
 
Tom hörde jamanden utanför dörren. ”Har katten varit ute i natt”, tänkte Tom. Han låste upp ytterdörren. Det var svalt ute. Solen stod lågt och hade inte börjat värma så mycket ännu. På gången nedanför trappan satt katten ”Jam”. Hon tittade på Tom och jamade försiktigt. Tom satte sig på trappan. ”Vad är det Jam”, frågade han katten. Gullriset lyste i rabatten. Lupinerna, rosa och blå, tydde sig till grinden. De skära rosorna trivdes i rabatten mot ängen. Gräset började bli högt, och behövde slås. Ängsblommorna klagade inte. Blåklockor, gullmora och klöver frodades i gräset. Tom märkte den tydliga skillnaden, om han satt i solstrålarna, eller i skuggan. ”Det blir en varm dag idag”, hörde han Mormor säga från köket. Katten jamade igen. Hon tittade på Tom, och vände sig sedan mot grinden. Tom hämtade sina nya skor. De var köpta här i Floda. Nere vid stationen. Tom var nöjd med sina nya skor. Han gick ned för trappan och närmade sig katten. Jam strök sig mot Toms ben. Det kändes skönt. Tom ville kela med katten. Jam ville annorlunda. Hon sprang mot grinden. Vände sig om, och väntade på Tom. Han följde efter Jam. Ute på vägen såg Tom att Svenssons röda vinbär blivit många igen. Han hade inte tid nu. 
 
Jam ville visa någonting. Katten tog av mot ”stenige backen”. I kanten av vägen hade grus samlat sig. Det var den säkraste platsen att gå på. Ifall någon bil kom. I mitten var det packad sand. Stenar stack upp här och där. Jam sprang i mitten. Tom följde efter. Tom såg Svantessons trädgårdshallon. Det var inte tid att tänka på dem nu. De tog av åt höger där vägen delar sig. Jam sprang före. Hon vände sig om och tittade att Tom han med. Det var sen sommar. Björkarnas blad var gula. Andra lövträd skiftade i färger. Orange och rött. Granar och tallar stod mäktiga vid vägen. Vid branddammen visade Jam en stig, Tom inte tänkt på tidigare. Det var en stig in mot myren. Jam sprang före och Tom kom efter. Inne på myren stannade Jam. Tom tittade. Där plötsligt såg han. Ett nyfött rådjurskid låg stilla och väntade. Mamman hade övergivit sitt kid. Tom rusade hem. Pappa var uppe, och åt frukost. Han följde med till myren. Toms Pappa ringde Universitetet. Han brukade göra det. En gång hittade de en svamp stor som en fotboll. Den var som ett stort vitkålshuvud. Universitetet blev glada över att få den. Efter några timmar kom en bil. Det var en ung kvinna. Hon hade med sig nappflaskor och mjölkersättningspulver. Timmar hade gått. Kidet var helt klart övergivet. Toms familj tog hand om kidet. Pappa borde nog blivit lärare på Universitetet. Han var så social. Han tänkte så mycket, och hade lätt för att hitta ord. Han skulle passat att undervisa. Nu blev istället hans barn och barnbarn Universitetslärare. Det var också bra. Men det var inne i Göteborg. Inte i Floda. Floda har inget Universitet, men det har så mycket annat. Tom älskade kidet.

Bryggan

Bryggan.

Tom satt i gräset. Han var liten. Bara fyra år. Gräset var nyslaget. Pappa hade gjort det. Det doftade skönt. Ängsblommor låg hos det doftande gräset. Det var mycket gullmora och klöver. Borta vid brunnen hade Far lämnat en bit lupiner. De var rosa och blå. Gullregnsträden tyngdes av sina gula blomklasar. Bakom Tom fanns en rik blomrabatt. Det var gammaldags rosor där. Rosa och doftande. Häcken runt tomten, Tom satt i, var tät och skyddande. Vita klockor av någon klängerväxt trivdes där. De var rikligast ut mot vägen. Häcken själv hade små vita blommor. Fåglar trivdes, och byggde små bon i häcken. Toms bror hade visat honom. På brunnslocket satt den svarta katten. Den slickade sina tassar. Tom vände sig mot huset. Det var rött med vita knutar. Runt huset gick en blomrabatt. Höga gula blommor trivdes där. Lupiner också. Mindre var gullmora och klöver. Violer och krasse. Blomflugor, bin, och humlor vistades där. Det var tidig morgon. Daggen låg ännu på marken. Tom blev lite våt, men det gjorde inget. Solen gassade redan, och snart skulle allting vara torrt. Toms Mamma och bror var inte uppe ännu. Snart skulle de äta frukost. 
 

Innanför grinden stod träd. Björkar och lönnar. Lite hassel. Det var de enda träden i trädgården, förutom två stora björkar åt vedboden till. Dem som Pappa gjort en gunga i. Där satt Tom ofta och gungade. Tom reste sig och gick sakta upp vid huset. Han böjde sig för gullregnsträdet, åt Svantesson till. Han gick uppför ”snigelbacken”, och kom upp till där vedboden syntes. Pappa hade slagit en kraftig planka mellan björkarna. Tom satte sig i gungan. Han längtade efter Mamma, och började gunga. De åt frukost. Mamma bjöd på filbunke. Det tyckte Tom om. Hon satte sig sedan i en trädgårdsstol, under gullregnsträdet. Det var mot vägen till. Fast den syntes ju inte. Hon plockade med lingon. Igår hade de plockat, men inte hunnit rensa. Hon rensade nu. Mamma var glad. Hon hade en fin sommarklänning på sig. Lingonen var i en bytta, som stod på ett trädgårdsbord. Toms bror vaknade till. Han var inte lika lättväckt som Tom. Tom fick alltid vänta på att de andra skulle vakna. ”Idag skall vi koka sylt”, sa Mamma. Hon gick in i huset. Där var svalt nu. Solen gassade redan ute, och värmde upp. 
 
Mamma drog undan bordet i köket. Det hemska höll på att hända. Mor tänkte öppna till källaren. Hon tog ett stadigt tag i järnringen, och lyfte med kraft. Luckan for upp, och hålet ner i underjorden, öppnade sig. Tom vågade inte titta ner. Mamma gick ned för stegen. En kall vind smekte över Tom. Det luktade sten, jord, och damm. Mamma kom upp igen. Hon hade en väska full med tomma konservburkar. Det var sådana av glas, med en gummiring upptill. ”Dessa bör räcka till sylten”, sa Mamma. Först ville Tom bada. Det ville Toms bror också. De gick den lilla backen ner, och tog åt vänster. Rakt fram fanns inga hus då. Bara skog och ängar. De gick vägen mot branddammen. Där stannade de, Vattnet såg stilla ut. Det växte något grönt ner i vattnet. Små gröna blad bredde ut sig från kanterna. På andra sidan vägen kluckade en liten bäck muntert. Det var här Tom och hans bror brukade leka. Deras barkbåtar seglade snabbt och lätt, trots stenar och krökar. De kunde följa bäcken in i skogen. En gång kom de till en stor äng. En svart orm gassade sig i solen. Den ringlade iväg, och försvann i gräset, när barnen kom. Någon gång följde barnen, bäcken, ända ner till Sävelången. Då fanns inga hus över Drängseredsbadet. 
 
Uppe vid ”stenige backen”, växte smultron runt bäcken. Det var vita smultron. De trivdes i skuggan. De var större än vanliga smultron, och smakade riktigt gott. Mogna var de nästan gula. Stenige backen gick upp till där elljusspåret börjar idag. De följde vägen mot sjön. Några sommarstugor låg där. Där vägen tog slut började en stig genom skogen. Den mynnade till vägen, mot sjön. Den väg som gick till bondgårdar längre bort. Vid sjön fanns något vi kallade ”Volvobryggan”. Den var nybyggd och fin. I vattnet simmade små mört och abborrar. Det fanns en stege. Tom var snabbast med att byta om. Han kunde inte simma ännu, så han steg bara försiktigt nedför trappan. När han doppade sig svalkade det så skönt. När Tom kom upp ur badet, skar han sig på en sten. Det låg sprängsten på vägen ut mot bryggan. De var vassa då. Tom grät. Mamma tröstade. Tom sköljde sin fot i Sävelångens vatten. Det tog bort mycket av smärtan. Mamma hade plåster med. Hon hade också saft och bullar. Tom satt i gräset. Svarta myror hade sin väg bredvid Tom. Han drack sin saft. Tom kände hur mycket han tyckte om Mamma. Tom tyckte också mycket om sin bror. Det fattades bara Pappa, som arbetade i staden. Tom tänkte på sin syster. Hon var bortlämnad till Hilda. Snart skulle hon komma hem. När de gick hemåt var det mitt på dagen. Tom tänkte på sin fot, och grät ibland. ”Jag vill aldrig mer bada vid Volvobryggan”, sa han. Han visste inte då, att han som stor skulle bada där många gånger. Andra också. Fast de vet nog inte att det heter ”Volvobryggan”. Det vet nog bara Tom då.

Tankar II

Tankar II. 

Tom tänker. Han minns när han var 18 år. Mormors hus fanns kvar. Tom var i Floda med sin bror. Toms bror är sex år äldre. Tom var med i ett gäng. På dagarna badade de vid Drängseredsbadet. På kvällarna var de på en fin plats lite längre från stationen. Inte ända bort vid Volvobryggan. Ungefär mitt emellan badet och bryggorna. Där fanns en eldplats. Runda stenar låg runt eldstaden. Bröderna Curu var där. Den äldre brodern hette Anders. Den yngre Erik. Anders kunde allt. Han förstod också allt. Anders brukade hypnotisera de andra. Det var avkopplande, men Tom blev aldrig hypnotiserad. Han försökte, men det gick inte. En Amerikan var där. Han sprang genom skogen och skrek. ”I´m invisible”. Sådan blev han av hypnos. Jag tror att han menade att han var osynlig. En gång blev Tom kär. Det var i en yngre flicka. Hon berättade att hennes Mamma var psykolog. Det lät fantastiskt i Toms öron. Han hade aldrig förut träffat någon som kände en psykolog. Tom hade läst skrifter av Freud. Han hade också läst Jung, och var mycket fascinerad av vad han skrev. Tom var nog lite ”Jungian”. 
 

Tom bar flickan på sina axlar hela vägen till stationen. Då låg ett kaffé på andra våningen av huset mitt emot stationen. De drack te. Toms bror kom upp. Han sa att tåget mot Göteborg går strax. Det gjorde ont i Tom att lämna sin nya flickvän så snart. På tåget tänkte Tom tillbaka. Genom fönstret på andra våningen i huset, såg Tom två barn hos grannen. Det var två små. Tom tyckte de var gulliga. Som katter ungefär. Tom hade alltid önskat en lillasyster. Han visste inte att om tio år, skulle han få en dotter, som första barn. Det var nog henne Tom längtade efter nu. Tom och hans bror hade gått ut i skogen. De skulle plocka svamp. Svamp var nästan enbart kantareller. De gick uppför backen mot Tranbergs. Ett sommarhus Tom aldrig tänkt på tidigare, låg högst upp. Det var en bit in i skogen. Det var tomt, såg det ut som. De gick in i trädgården. Den var prunkande. En sagoträdgård, tänkte Tom. Där fanns buskar och blommor. Stenar och dammar. De som bor här måste älska sin trädgård, tänkte Tom. Utanför var det tidig höst. Björkarnas blad var gula. Askar var skiftande i regnbågens färger. Tom satte sig i den mjukt gröna mossan. Han tänkte på meningen med allting. 
 
De vilade en stund. Sedan gick de genom skogen. Tallar och granar reste sig högt mot himmelen. Myror sprang på vägen. En ollonborre förvirrade sig runt. Den skiftade i grönt och blått. Ibland lila. Den försvann till slut under vitmossa som stod mot en stor sten. Lava växte rikligt på stenen. Tom grubblade på livet. Träden glesnade, och öppnade sig mot myren. En stig gick att följa. Tallarna var låga här. De kunde nog inte bli stora i en så vattensjuk miljö. Sileshår var ymniga vid stigen. Röda och vita inuti. Torkade flugor och mygg, doldes delvis där bladet inte öppnat sig än. De gick ut på myren. Längst ut i mitten, fanns en liten tjärn. Där hade en fåraherde gått ner sig. Det var länge sedan nu. De följde stigen på myren. På andra sidan tätnade träden. Lingon täckte marken. Få plockade väl här. Tom och hans bror hade bara två kärl med sig. ”Det får väl räcka med ett till svampen”, sa brodern. De öste ner lingon. Det fanns hur mycket som helst. Snart var byttan full. De följde stigen. Den gick vidare in i skogen. En kraftledning surrade märkligt i luften. De blev rädda. ”Det är nog inte nyttigt att vara här”, sa brodern. Svamp blev plockad. Snart var också det kärlet fullt. 
 
De gick hemåt. Kvällningen kom. Skuggorna blev längre och längre. Tom längtade hem till huset i Floda. De sov nu i föräldrarnas sängar. Eldade i den lilla kaminen. När de kom hem, var Mormor där. Hon var arg. Lönnen var fälld. Alldeles inne vid grinden växte flera träd. Det var björkar och lönnar. De stod för tätt. Brodern fällde en lönn. Den var liten och stod helt fel. Mormor var rasande. De tände en brasa åt henne. Serverade kvällsmat. Bäddade hennes säng. Lyssnade på henne. Tålmodigt. Tom längtade efter deras Pappa. Kanske kunde han förklara för Mormor. Mormor blev glad när han målade huset. Hon blev glad när han högg ved. Mormor tyckte inte om svamp. Kanske lingonen kunde glädja henne litet. En sak kunde Mormor aldrig förlåta Pappa. Att han gift sig med hennes dotter. Hon ville ju ha honom själv. Kanske därför hade hon svårt även för Tom och hans bror. Kanske värst med brodern. Han var ju störst. Mormor hade själv tre söner. Dem tålde hon inte heller. Hon älskade och hatade män. Särskilt när de fällde hennes träd. Där hon vuxit upp fanns inte mycket träd. Hon hade vuxit upp på berg i Bohuslän. De få träd som funnits fälldes och eldades upp i sillperioderna. Tom kände sig maktlös. Han längtade till sina vänner vid Drängseredsbadet. Kanske skulle han kunna bli hypnotiserad. Bara de försöker en gång till. Kanske Tom skulle känna sig osynlig. Kanske han skulle träffa en flicka att tycka om. Tom visste inte om han längtade efter en fru, eller en dotter mest. Kanske var det båda. Tom visste inte vad som väntade. Detta tänkte Tom på när han satt på tåget mot Göteborg. Tåget från Floda.

Hästhagen

Hästhagen. 

Tom flyttade till Floda år 1985. Han var då 34 år. Dottern var sex år, och skulle börja i skolan. Tom och hans fru ville flytta till eget hus. Synd att dra upp dottern från skolan. Bättre att flytta innan hon börjar. De bodde i ett hyreshus i Kålltorp. Toms fru Agnes ägde hyreshuset ihop med sina syskon. Många vänner till Tom hade flyttat in i huset. Det var trevligt med soppmiddagar, och fika tillsammans. På den tiden var alla som Tom kände, kommunister, av något slag. Tom och Agnes var ”rika”. Situationen i huset blev allt mindre trevlig. De andra tyckte att Tom och Agnes borde sälja huset, och skänka pengarna till välgörande ändamål. Sedan kom någon på att huset borde göras om till bostadsrätter. Gratis för dem som tog över. Hyrorna var redan så låga som det bara gick. Situationen blev ohållbar. Agnes och syskonen sålde hyreshuset. Sedan ville inte Agnes och Tom bo kvar. De letade hus österut. Ett radhus i Vidkärr var trevligt. En villa i Jonsered var fin. Kanske Lerum. Agnes åkte på sommaren till släktstället i Skåne. Skolan skulle snart börja. Tom kände till Floda. Där var han varje sommar som liten. 
 

En annons lät fint. Tom åkte och tittade. Ett hus på Vallmovägen såg väldigt bra ut. Priset var lågt. Mycket behövde göras. Tom visste att skolan låg nära. Fritids och dagis också. Stationen var ett stenkast bort. Torget med affärer, också. Allt fanns inom gångavstånd. Han ringde till Agnes. Hon tog nästa tåg upp. De slog till. Inflyttning skulle vara en månad efter skolstart. Dottern fick pendla till skolan. Det var bara ett fel. Huset var målat senaste gången med beige plastfärg. Tom var då ännu fanatisk med sådant. Skulle han börja med att lägga om taket? Dottern började i Hästhagenskolan. Efter skolan gick Eva till fritids om inte Mamma eller Pappa var hemma. Det var ”Vitsippan” bort mot storskogen. Dit där Drängseredsvägen går. Sonen började på dagis, vid Oskars höjd. Tom arbetade inom gymnasieskolan i Göteborg. Han var chef för verksamheter med problemungdomar. Agnes arbetade i en sådan verksamhet. Sömnad i träningsverksamhet. Tom bestämde sig för att börja med taket. Alla gamla tegelpannor plockades ned. Det var fint enkupigt tegel. Mer än hälften av pannorna var hela. Det skulle räcka gott till halva taket. De var bara väldigt fula. Fulla med mossa, lav, och smuts. Tom köpte liknande pannor till halva taket. 
 
Bättre pannor än de gamla fanns inte att köpa. Tom ville inte lägga upp så fula pannor. Han grubblade. Till slut kom Tom på en idé. Han blandade till stark soda, i en stor plastbehållare. Fick pannorna vara i sodan, tätt packade en halvtimma, så räckte det med några tag av en borste. Vips var pannorna som nya. Tom lade ny papp på taket. Sedan var det ett rent nöje att lägga ut pannor på de nya läkten. Taket blev som nytt. Tom satte sedan upp nya rännor. Svarta i plast. Det var snyggt, och kändes bra. Målningen återstod. Tom ville inte skrapa hela huset. Det måste finnas ett annat sätt, att måla på plastfärgen. Tom prövade olika vätskor. Bensin, lacknafta, och annat. Inget hjälpte färgen att fastna. Det var Falu rödfärg, Tom ville ha. Den är vattenbaserad. Till slut prövade Tom kaustiksodan han hade kvar i massor. Han strök på. Sedan fick den torka. Det blev en grå yta, som med fint sandpapper. Rödfärgen fäste lika bra som på rent trä. Lösningen var funnen. Nu skulle det räcka att vart femte år skrapa där plastfärgen lossnat. Och måla hela huset i rödfärg igen. Inga nya lager med täckfärg krävdes. Efter detta kunde Tom ägna sig åt insidan av huset. Han satte upp nya väggar. Byggde om köket. Satte in fönster, och en altandörr. Han gjorde ett nytt WC, och ett nytt badrum. Ett utomhusjobb till gjordes. En stor altan byggdes, när sonen var stor nog att hjälpa till. 
 
Tom fick mer och mer ansvar på jobbet. Han gjorde också ett journalprogram, åt psykologerna. Tom satt en tid varje kväll med det. Det blev bra. Eva blev större och fick nya kamrater. På gymnasiet fick hon två vänner, som hon umgås med än i dag. Eva älskade teater. Hon gick i frivillig teater, på skolan. En gång blev Eva rasande på Tom. Han föreslog henne att läsa ekonomi, efter gymnasiet. Något värre kunde han inte sagt. Eva hittade sedan en utbildning med ekonomi, statskunskap, och politik. Hon blev mycket nöjd, och har haft fina jobb sedan. Sonen, Bert, vantrivdes i skolan. Särskilt i matematik. Till slut lät läraren Bert, få gymnasieböcker i grundskolan. Kvartssamtalen hade gjort verkan. Bert trivdes. Han är nu forskare på Högskolan. Inom en linje som har hög ställning i Europa. Han har till och med lärt sig spela fotboll. Tom märkte aldrig att han pressade Bert. ”Jag vill ju bara lära Bert det jag vet är roligt”. Att alla måste gå sin egen väg, förstod Tom inte. Bert har rest mycket. Han har varit runt hela jorden. Men han har valt Sverige till slut. Berts bästa vän i skolan, bor kvar i Floda. Där går gränsen för Bert. Men han kan snickra. Bättre än Tom någonsin kunnat. Tom kunde ändå bra. Bert har ärvt mycket från föräldrarna. Det har Eva också. Det bästa föräldrarna gjorde, var att flytta till Floda, en gång för länge sedan.

Sensommar

Sensommar. 

När Tom var liten, var han alltid i Floda, på sensommaren. Pappa arbetade och kom bara upp på helgerna. Tom älskade att bada. Tom gick med sin bror, och Mamma genom skogen till Sävelången. Det gick en stig från strax efter branddammen, ner till Volvobryggan. Mamma hade fika med sig. Toms syster var sällan med. Hon var ofta bortlämnad på sommaren. Var hon med så gjorde hon egna saker. Stigen gick bredvid där de vita smultronen fanns. Där gick också bäcken mot sjön. Där som Tom och hans bror brukade leka. Stigen mynnade där vägen som gick runt sjön, tog över. De korsade järnvägsspåren. Mycket smultron växte där. De trivdes i solgasset, vid rälsen. En gång lade Tom örat mot rälsen, för att lyssna om något tåg var på väg. Det dånade. Han sprang upp. Ett tåg från Göteborg visade sig i kröken, vid stationen. Tom kastade sig i diket. Han blev mycket skrämd. Volvobryggan var ny och fin. Den var impregnerad i svart. Stim med abborrar, simmade runt bryggan. Solen stekte. Tom badade. Det fanns en stege ned i vattnet. Det gick lätt att ta sig upp. De satt på gräset och fikade. Mamma drack kaffe. Tom och hans bror drack saft.    

När de gick hem, spanade Tom efter svamp, invid stigen. Hans bror var så duktig på att hitta. Kantareller var bäst. Karl-Johan var också fint. När svamparna var små så hade de ännu inte fått mask. De stannade alltid vid branddammen. Bäcken på andra sidan vägen sprudlade av liv. Vattnet stänkte och glimmade i de solstrålar som nådde in. Tom kände sig alltid lite vemodig när de gick vägen hem. Det var den vägen som nu går till elljusspåret. Framme vid stugan bredde ängar och skog ut sig nedanför. Ovanför Sävegården låg ännu inga hus. När arbetare började fälla trän där, fanns många fågelbon synliga. Det var på stubbar och i liggande buskar. I stugans trädgård stod två gullregnsträd. Blommorna hängde ned i gula klasar. De var giftiga. I rabatten stod rosor. Mest rosa, som doftade underbart. Ibland satt Mamma i en trädgårdsstol, och rensade lingon. Hon hade en fin sommarklänning på sig. Hennes mörka lockiga hår, var lagom långt. Mamma var vacker. Hon var glad när hon rensade bär. Häcken hade vita små klockor. Den var tät, och fåglar trivdes där. Min bror visste var alla bon fanns. Han brukade visa mig. Tre små gulliga ägg, hörde till flugsnappare, som flitigt flög runt i vår trädgård.    

Katten satt på brunnslocket, och slickade sina tassar. En gång hade han fångat en mus. Tom tog musen, och gick in för att visa Mamma. Hon skrek, och blev rädd. Tom förstod inte varför. Runt huset växte blommor i rabatter. Lupiner trivdes där. Gullris och gullmora också. Blåklint, och gullviva. Många slags blommor i alla färger, och storlekar. Blomflugor samsades med bin och humlor. Blomflugor stod helt still i luften. Deras vingar slog så snabbt att de inte syntes. Husets grund var i natursten. Så skickligt byggt, att nästan inget murbruk hade krävts. Huset var rött med vita knutar. Pappa målade när det behövdes. På första våningen, låg rummet, och köket. Verandan förstås, mot vägen. Däruppe var ett sovrum. Ett rum till kunde det varit, men Mormor nöjde sig med en stor klädgarderob. Där fanns malar sade Mamma. En gullig liten kamin, värmde sovrummet. Där låg vi hela familjen och sov. Tom delade soffa med sin bror. Uppåt på tomten, mot Tranbergs till, låg en liten vedbod. Dasset fanns där. Vedboden var alltid fylld. Pappa tyckte det var roligt att hugga. Det tyckte Tom också. Fast Tom högg bara tunna små grenar. Igelkottar bodde i skräphögen. Ibland även ormar. Tom var inte rädd för möss, inte för igelkottar, men lite för ormar. 
 

Det fanns en sak till som Tom var rädd för. När det regnat, kom det fram många svarta skogssniglar. De var mjuka och slemmiga. Tom tyckte inte om sniglar. I skogen mellan Mormors stuga, och Tranbergs, fanns mycket träd. Där brukade Tom och hans bror fälla några. Det var inte deras tomt, men ingen brydde sig väl. De låg på vedbodens tak ibland. Med fickorna fulla av grus, sköt de prick med slangbella och pilbåge. En pilbåge gjordes av en tunn träslana. De prövade sig fram till vilket träslag, som var bäst. Sedan knöt de fast ett snöre i varje ända. Att göra pilar var roligast. På stenåldern hade man flinta i spetsen. Tom och hans bror nöjde sig med att tälja spetsen vass. De sköt högt över huset ibland. Då kunde pilen sätta sig i marken bland träden på andra sidan vägen. Ofta var den svår att hitta. Då använde de ett knep. De sköt en pil till, och sade, ”sök din bror”. Hade de tur så gjorde den det, och pilarna kunde hittas. När Tom var stor, och återigen bodde i Floda, hände en hemsk sak en gång. Toms pojke, lekte med sin vän. De tände eld på en myrstack. Tom fick veta det dagen efter. Då var stacken uppbrunnen. Ingen skogsbrand hade uppstått. De kom undan med bara förskräckelsen. Sådana hyss gjorde aldrig Tom som liten. Tur var väl det. Tom gjorde också hyss, men bara ”oskyldiga”.

Minnen

Minnen.

Tom tänkte tillbaka. Han har mycket minnen av sin bror. Av sin Pappa också. Sin Mamma har han få minnen av. Sin syster likaså. Ett minne av Mamma, är när de satt i en glänta åt Rudalen till. De hade varit i godisaffären, på vägen ut. Tom köpte sina lösa druvor som vanligt. Mamma köpte en damtidning. De gick till utkanten av skogen. Ängar öppnade sig ner mot där ishallar och fotbollsplaner, ligger nu. Då var det bara fält. Gräs och ängsblommor bredde ut sig så långt ögat nådde. En smal kant av skog, avgränsade mot en blå himmel. Mamma läste i sin tidning. Tom klättrade i de låga tallarna. Träden var inbjudande till klättring, här framme mot ängen. Tom utforskade berget. Mamma var inne i sin tidning. Plötsligt såg Tom något ovanligt. Genomskinligt berg stack upp ur bergsgrunden. Kanske kvarts. Det var likadant som i fönstren, på kaminen i Floda. Tom bröt loss några skivor. De var nästan genomskinliga. Ljus tog sig i alla fall igenom. Längre bort fanns vit kristallisk sten. 

Ett bygge var påbörjat vid ängen. Tom minns när han var i Floda med storasyster. Mamma var på en husmorsresa till Skåne. Mormor var i huset. Hon sov som vanligt i vardagsrummet, på första våningen. Tom och hans syster, där uppe, i sovrummet. Syster och han, låg i sängarna vid fönstret. Kökssoffan behövdes inte nu. Varje kväll sa syster att hon skulle gå ut en liten stund. Hon skulle strax vara tillbaks. Hon kom aldrig. Tom grät sig till sömns. Mormor var inget stöd. Hon var alltid arg. Tom eldade i den lilla kaminen. Det var en tröst. Han lade in små fina pinnar. De hade Tom och brodern huggit sommaren innan. Det var inget roligt att göra raketer, när brodern inte var med. Utanför rummet var det kallt. Där fanns en klädgarderob, som Tom aldrig vågade titta in i. Där fanns malar hade Mamma sagt. Mormor träffade en man. Han hette Emil, och var timmerman, till sjöss. De hade träffats på annons trodde Tom. ”Nej, de har träffats på annat sätt”, sa syster. Hon var första barn och satt alltid inne med facit. Kaminen hade fyra små fönster. Det var inte glas, utan små skivor av en bergart. Det syntes igenom, hur elden muntert flammade. I kväll kommer syster hem, tänkte Tom. Hon kom aldrig. En gång gick han gråtande ned till Mormor. Hon var arg. Tom gick ledsen tillbaks upp. 

Det var främmande för Tom, att vara ensam. Han hade ju alltid sin bror, och Mamma och Pappa nära. När Tom drömde hemska drömmar, sprang han till föräldrarna. Pappa var ofta vaken. Då kröp Tom ned hos honom. Toms Mamma och Pappa grälade alltid på kvällen. Det var när de lagt sig. Tom hörde det varje natt. Han längtade bort, till när Pappa och han var ute för sig själva. Det var trevligt om brodern var med. Tyvärr var Mamma också oftast med då. Skogen bakom berget, där Tom och Mamma satt, när hon läste sin damtidning, var liten. Mamma var glad när hon läste i sin tidning. Det gjorde Tom lycklig. Han visste inget annat tillfälle när Mamma var glad. Toms Mamma hade migrän. Nästan alltid. Då låg hon i sängen, och sa inget. Det var så hela Toms barndom, och uppväxt. På andra sidan den lilla skogen, från Ruddalens håll, fanns en lekpark. Det var en sådan där, där vuxna tanter arbetade. De hade ett litet hus, fyllt med roliga saker att leka med. Man lånade sakerna en stund, och lämnade tillbaks dem sedan. Det bästa Tom visste var små kärror, man kunde ligga på, och sparka sig fram. Skogen var fylld av stigar. Tom sparkade sig fram längs stigarna. Marken var fylld av harsyra. Tre ljusgröna blad, på en liten stjälk. Ibland var det fyra blad. Det betydde tur. De smakade syrligt och gott. Tom åt massor. I huset fanns också käglor, krocketspel, och mycket annat. Tom älskade lekstugan. 

I Floda fanns Emil. Han var snäll. Inte alls så där arg, som Mormor alltid var. Hon är ledsen, för att Morfar Sidor lämnade henne, tänkte Tom. Hon hade bipolär sjukdom, sa syster, när de var stora, och syster blivit läkare. I skogen växte blåbär och lingon. Pappa kom upp på sin moped. Pappa och Tom plockade kantareller och bär i skogen. När Mamma kom hem från husmorsresan var hon extatiskt glad. Hon berättade i timmar, om hur hon haft det. Hon frågade inte hur Tom haft det. Sedan berättade hon om prinsen Carl-Gustav. Hon hade läst i tidningen om honom. Hon visste precis hur hans sommar varit. Hon hade en damtidning med sig. Pappa gjorde mat. Det var makrill med färsk potatis. Det tyckte Mamma om visste han. Särskilt stekt makrill. Mamma läste i sin tidning. När vi ätit fick Mamma migrän. Hon gick och lade sig. Vi skulle inte störa. Tom gick till lekstugan. Det var stängt. Klockan var mycket. Han gick sakta hem. Tom tänkte på sin bror. På vägen hem dök Janne upp. Det var Toms bästis. De gick hem till Janne, och lyssnade på musik. Det var ”gamle svarten”. Jannes syster var där. Hon som Tom älskade. Tom var ändå inte glad. Han kände sig tom inuti. Han förstod inte varför.