Igelkott

Min farbror. 

Min farbror, Uno, fäktades med pekfingret. Det slutade alltid med att man blev kittlad på magen. Jag kiknade av skratt. När Uno var ung, körde han motorcykel. Grannen Svensson hade en son, Jan, som var jämngammal med Uno. Han hade också motorcykel. På den tiden fanns inte motorvägen mot Stockholm. Man körde den slingriga vägen mot Jonsered. Den sista kröken vrider sig 90 grader på hundra meter. Det var glest med trafik, så det gick att köra fort. Jan sneddade över på höger sida i kröken. Där mötte han en lastbil. Jan dog i krocken. Uno slutade inte att sörja honom. Uno visste inte då, att han skulle sluta sitt liv, på samma sätt, långt senare. När Mormor var där, sov hon i soffan på första våningen. Vi sov i rummet på andra våningen. Mamma och Pappa i sängarna, och min bror och jag i den utdragbara soffan. Det var en sådan där gammaldags kökssoffa som var smal, med ett tunt överlägg, och brunt trä. När man drog ut underdelen så fick två barn plats. Fast det var trångt. 
 

Vi höll värmen med en liten kamin. Rund och svart, med fyra små fönster av genomskinligt bergskiffer. Den övre hatten gick att ta av. Det var för att man skulle kunna laga mat på den. Min bror och jag, kom på en skojig lek. Vi gjorde små raketer.  Vi fick aluminiumfolie från cornflakespaket. Svavlet på tändstickor, gick att skrapa av. Svavlet från några tändstickor, lade vi i en lagom stor bit folie. Man vek noggrant ihop det, till ett rör. Vi klämde ihop ena änden. Ofta som ett V. Det var bakändan. I framändan vek vi in folien hårt. Vi lade raketen på spisen, som nästan var röd, av värme. Vi matade in små pinnar för att värmen skulle bli så hög som möjligt. Efter någon minut tändes svavlet. Eldkraften sprutade bakåt, där det var lättast att komma ut. Raketen lyfte och flög genom rummet, med en strimma av rök, efter sig. Kaminen stod vid väggen motsatt emot fönstret. När det lyckades bäst, flög raketen över rummet, och fram till fönstret. Mamma och Pappa visste nog inte om denna lek. Det var väl hyss, av värsta sorten. 
 
I vedboden högg vi små pinnar, och samlade i en hög för sig. Det var förberedelse, och nästan lika roligt som leken. Lika roligt var att bygga stegar. Vi fällde några tunna björkar, i skogen uppåt, utanför tomten, och sågade av dem i lagom längd, för vedboden. Vi gjorde stegpinnar, lagom långa för bredden i stegen. Att spika fast stegpinnarna, var roligast. Man visste också, att så skulle vedbodtaket bli vårt. Det här gjorde vi ganska ofta. Stegen var av färskt trä, och ruttnade snabbt. Bredvid vedboden låg vår avfallshög. I den bodde igelkottar. På den tiden visste man inte att igelkottar inte tål mjölk. Så vi satte ofta ut mjölkfat. Där stod två stora björkar. Pappa satte dit en kraftig bräda och gjorde en gunga, när jag var liten. Det har jag på kort, när jag gungar. Det regnade ofta. Då kom sniglarna fram. De var svarta och äckliga, tyckte man. Slemmiga och dallrande. I köket fanns också en vedkamin. När jag blev större, satte vi in en öppen kamin i rummet. ”Nu börjar det bli drägligt om knäna”, sa Uno. Det skrattade vi åt många gånger. I köket fanns något skrämmande. I mitten av golvet, var en lucka, med en svart järnring i. Mamma drog ibland undan bordet, och tog tag i järnringen. En avgrund öppnade sig. Det var en mörk och kall källarhåla. När jag blev lite större, vågade jag följa med ner. Där luktade jord och gammal stenhåla. Längs väggarna stod hyllor i trä. Konservburkar, av den gamla sorten, med gummiringar kantade jordhålan. De flesta var fyllda med sylt. Vi gick ner på en stege av gammalt trä. 
 
Jag tänkte på torkvinden i Göteborg. Den var också av gammalt brunt trä, och luktade svagt konstigt, och orört. Vi hade ingenting i vår vindsskrubb. Det var tomt och skrämmande. Och inget lås. Jag mindes när jag var ny på Basungatan i Frölunda. Fyra år. En pojke tog ner mig i källaren. Vi gick in i hans skrubb. Han drog ner sina byxor, och mina. Jag förstod ingenting, men jag tyckte han var konstig. I köket fanns ett stort skafferi. Jag lärde mig att göra något gott. Filbunke. Man hällde mjölk i en djup tallrik, och ställde i skafferiet. Nästa dag var det en gul massa på ytan i fatet. Det smakade gott. Under fanns vitaktigt vatten. Lådbilarna påminde mig om Uno. Han älskade bilar. Det kom jag också att göra, många år senare. Det var här det började. Mamma låg på övervåningen. Hon hade migrän. Det hade hon på Londongatan också. Ofta låg Mamma på övervåningen, och hade migrän. Jag älskade henne. Varför kunde jag inte nå henne? När jag blir stor skall jag lära mig att nå min Mamma.

Moped

En moped. 

En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drängseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen. De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna. 
 

En gång kastade jag min kniv mot marken, där en geting surrade. Kniven satte sig i marken, och skiljde getingens bakkropp från resten. Vi sköt ofta slangbella mot getingar i blommorna. Slangbella gjorde vi, av en y-formad gren. Gummiband var vanligt, men ibland fick vi tag i ventilgummi. På den tiden köpte man sammanhängande ventilgummi för cyklar, och klippte av dem, i lagom längd. Till en slangbella klippte man inte mycket. I centrum av slangbellan fäste man en tyg, eller läderlapp, som knöts fast vid ventilgummina. På sidan av tomten, upp i backen, hade vi en vedbod, med en bekvämlighet. Vid kanten av vägen samlades grus. Vi plockade fickorna fulla, min bror och jag. Sedan tog vi den lilla stege, som vi snickrat, av tunna björkstammar. Reste den mot vedboden, och klättrade upp på taket. Där låg vi och pricksköt mot trädstammar, på andra sidan huset, häcken, och vägen. Det hördes när vi träffade en trädstam. Pang! Ovanför Sävegården ligger nu ett villaområde. När vi var små var där skog och ängar. Jag såg en svart orm ringla sig i gräset. En bäck rann genom skogen ända ner till Sävelången. Min bror visste vad alla blommor hette. Han visste också vad träd hette. Han visste vad fåglar hette, och kunde hitta fågelbon överallt. Han visade mig boet, hos svartvita flugsnappare, i vår egen tomt. Äggen var så små. 
 
När villaområdet mellan vårt hus, och Sävelången byggts, blev det en affär ovanför Sävegården, i ett litet hyreshus. Det var mindre än halva vägen, till stationen. Pappa tog oss med på svamp, och bärutflykt. Vi gick uppför vår backe. Förbi Tranbergs, och in i dunkla skogen. Grön mossa bildade mjuka sängar, för en stunds vila. Askar och bokar, strålade i alla färger. Gult, brandgult och rött. Björkarna var vackert gula. En myr öppnade sig. Små tallar kämpade mot vattenbadet i myrens mjuka sänka. Köttätande växter, sileshår, fångade flugor på den vattensjuka slätten. Längst ut fanns en liten sjö, där vi trodde att en fåraherde gått ner sig. Följde man stigen var det ingen fara. På andra sidan myren, dignade tuvorna av lingon och blåbär. Kantareller och taggsvamp, drog uppmärksamheten till sig. Man hade ofta inte tillräckligt med kärl med sig. 
 
Starkströmsledningar korsade skogen, och surrade märkligt. Vid kanten av myren. Mot vår väg, låg en liten branddamm. Efter den kom ”steniga backen”, som leder till elljusspåret idag. Vatten forsade från dammen, under vägen, och gav en munter bäck, genom skogen. Där seglade våra barkbåtar, snabbt, trots stenar och krökar. Bäcken gick vidare genom skogen, och mynnade i sjön. Vattnet var brunt, och förmodligen järnhaltigt, från myren. Runt bäcken växte vita smultron. De blev gula när de var mogna. De var minst dubbelt så stora som vanliga smultron, och mycket goda. Långt senare tog vi plantor och satte, hos Mamma och Pappa på Londongatan. Åt andra hållet, ner på väg mot Oskarshöjd, ligger idag villor och en skola. Hästhagenskolan. Då kom vi fram ur skogsbrynet, till en stor sänka. Där nere gick hästar och betade. Det var mycket vackert. Pappa älskade att utforska nya marker. Runt Floda finns inga gränser, som det gör på en liten ö. Där var gränslöst. Vi älskade Floda i tidig höst. Mamma, Pappa, mina syskon och jag.

Torg

Floda torg.

Det är en mellandag. Tom har gått sina förmiddagspromenader. Det var en ung man från Afghanistan idag. Tom minns inte hans namn. De brukar prata mycket. Mest om fotboll. Idag var de tysta. Fotbolls-VM är ju slut. Tyskland vann. ”Du höll ju på Tyskarna”, sa han. Tom nickade. ”Det har hänt en tråkig, och en rolig sak”, sa Tom. Det tråkiga är att texten i GP, blir uppskjuten. Det roliga att Öckerö kommun publicerar mina texter om Bohuslän. När Tom kom hem, ringde Anna. Hon är diakon, inom statskyrkan. De brukar träffas och prata. Anna föreslog att hon hämtar Tom halv ett. De åker till kyrkan. Den ligger en bit bort. Tom vågar inte lova, att han orkar gå hem sedan. Det är ju ruskigt varmt dessutom. Anna erbjuder sig att köra honom tillbaks. Tom känner sig lite lättad. Egentligen borde han köra själv. Han borde cabba ner. Det är verkligen en sådan dag. Toms bror har fortfarande inte hört av sig. Nu är det precis en vecka sedan de mailade. Brodern var i Göteborg. Tom föreslog att han skulle komma upp till Herrljunga, och hälsa på förra onsdagen. Brodern lovade att höra av sig, när han kom hem. Tom blir orolig. Han är rädd att brodern är arg. Brodern tyckte att han var dåligt framställd i några texter. Särskilt i texten ”Sork”. Tom har ändrat, så brodern borde vara nöjd.  

Det är svårt att skriva minnen, med fantasier i. Man måste vara varsam med andra personer då. Det är så lätt att tillskriva dem tankar och känslor, som egentligen var Toms egna. Någonting måste brodern ändå ha känt, när det hände på riktigt. Bäst att inte ha med känsliga personer. Eller alltid byta alla namn. Tom lutar nog åt det. Även om man byter namn känner nog vissa ibland igen sig. Det blir i alla fall bättre. Tom skriver t.ex. bara ”brodern”. Läkaren från Öppenpsyk ringde. Tom redogjorde för halveringen av mediciner. ”Bra”, sa hon. Tom blev förvånad. Tidigare har hon inte velat ändra någonting. Hon lovade att fundera på om medicinen kan påverka Toms ben. ”Man kan bli stel i hela kroppen”, sa hon. Tom fick sin mat. Han hade beställt två kakor mörk choklad. Det är emot Toms principer. Han äter egentligen bara nyttiga saker. Han var nära att beställa glass. Det är ju väldigt varmt. ”Magnum”, tänkte Tom. Eller 88. Det åt Tom ofta när han var ung. All mat fick i alla fall plats i kylskåp, och frys. Efter lunchen kände Tom sig lite orolig för besöket hos Anna. Tom hade lovat att komma ut på gatan klockan halv ett. ”Tänk om hon är försenad”. Det finns ingen bänk där ute. Det finns en bänk alldeles utanför entrén. Där brukar någon sitta och spotta. Tom har väldigt svårt för spott. I trappan längre bort, runt huset, finns ibland så mycket spott att det är svårt att ta sig fram. Tom vill inte trampa i spottet. Det är kanske mannen som bor över. Han som slänger tända fimpar i Toms balkonglådor. Det får inte hända igen. 
 
Nu vet ändå Tom hur han skall göra. Börjar det brinna så skall Tom hämta en spann. Sätta balkonglådan över spannen, och sedan hälla på vatten. Då behöver inte tvätten nedanför bli skadad. Den andra grannen under, är ljushårig. Hon arbetar som ekonom i församlingshemmet. Hon med tvätten är mörk med en liten hund. De hälsar alltid vänligt när de möts. Häromdagen stötte Tom på den ljusa ute. De hälsade. Hon har barn. Det grälas ständigt på barnen där nere. Här är så lyhört. Tom spelar på sin keyboard varje dag. Han använder lurar för att inte störa. Plötsligt, för några dagar sedan, insåg Tom en sak. Han sjunger till musiken. Visserligen i en mikrofon, men ändå högt. Tänk om de hör sången, utan musik. Tom vet hur hemskt det kan låta. Efter det sjunger Tom inte längre. Han bara ”tänker” sången. Oj, nu är klockan tjugo över tolv. Strax skall Tom gå ut. Tom var i Skallsjö kyrka med Anna. Hon hade handlat, bullar och muffins, i Lerum. Anna hade också handlat åt en liten tant. Många har inte råd att köpa mat längre. Anna har tjugo tusen att handla mat för. Hon får inte ge någon pengar. Bara handla mat. 
 
Det var så lugnt och fint i Skallsjö kyrka. Tom och Anna satt i ett litet kafferum, bredvid ingången. ”Vapenrum”, tror Tom att det heter. Ett vackert fönster, med böjd V-form upptill, gick till själva kyrkorummet. Anna bjöd Tom på kaffe och hembakade bullar. ”Det är för varmt för att baka mer”, sa Anna. En tant var med. Hon var kyrkovakt. Efter en stund kom ett danskt par in. De tog kort och ställde frågor om kyrkan. Anna visade en bok med bilder från Nääs. Sedan körde Anna Tom hem. När de körde över motorvägen, sa Anna att hon trivs så med sin gård. Hon gräver och planterar. ”Det är så skönt att äntligen få arbeta med kroppen”, sa Anna. Hon har hönor och kycklingar, på gården. Anna pratar om existentiell psykologi. Äntligen kan hon skriva, och bli klar med en utbildning hon går. Tom börjar tänka på sin eftermiddagspromenad. För några veckor sedan köpte Tom ett par kortbyxor, vid Floda torg. Det är jeanstyg. Affären sålde bara barnkläder förut. Nu säljer de även herr, och damkläder. Tom är glad att han bor så nära Floda torg.

Tidigt

Tidigt.

Tom vaknade tidigt i morse. Redan klockan fem. Det gick inte att somna om. Tom klädde sig. För några veckor sedan köpte han ett par kortbyxor, vid Floda torg. Affären sålde bara barnkläder förut. Nu säljer de även herr, och damkläder. Det var ett par jeansshorts. ”Skönt att ha ett par kortbyxor nu, när det är så varmt”. Tom är nöjd med sina shorts. De är snygga också, och dessutom inte löjligt långa. Tom åt frukost. En banan och en kopp kaffe. Tom har väldigt bestämda matrutiner. Varje morgon en banan och en stor kopp kaffe. Näskaffe. Tom tar på sig skorna. Det är ett par svarta träningsskor som han är mycket nöjd med. Han har bytt kardborreband en gång. Det kostade 140 kronor. Det var det värt. Tom kan knyta skor, men det är väldigt svårt. Det är svårt sedan Tom skadade sin vänsterhand. Den har full rörlighet men ingen känsel. Då är det svårt. Tom griper sina vandringsstavar, De är fjädrande. Lufttrycksfjädring. Gråa med svarta handtag. De duger. Helst skulle Tom velat ha utan fjädring, men det får gå så här. Handledsbanden har slingrat sig. Det gör inget. Tom bär stavarna, och tar sig sakta ut. Porten är låst till klockan sju. ”Tur att jag tog nycklar”, tänker Tom. Han tar vägen mellan husen. 

Dumt att vägen inte heter ”Arfwedssons väg”, ända ut. Inte ens taxichaufförer hittar. ”Hoffmans väg”, eller något sådant står det där ute. Den branta biten går bra. Det är issprängt i asfalten. Tom tar sig ned till parken. Centralskolan är tom på barn. Annars är de alltid och leker upp på vägen, och ovanför i buskarna. Många barn hälsar på ett trevligt sätt. Vissa frågar vad Tom heter. Märkligt. Nu är det tomt. Det börjar redan bli varmt. Tur att Tom har bara en T-shirt. Han kommer fram till Allébacken. Nu syns Sävelången. Där satt Tom med Greta för en månad sedan. Greta är snäll. Hon ringer ett par gånger i veckan. Nu arbetar hon på Vårdcentralen, och trivs mycket bra. Tom känner sig lite stolt. Det var hans råd till Greta. Att lämna sin trista arbetsplats, och börja i Floda. Biblioteket har sommarstängt. Tom har en bok om Rörö. Han funderar på när de öppnar igen. Boken Tom lånade gången innan, hette ”emigrantvisor”. Han som arbetade var oerhört trevlig. Det var faktiskt osannolikt. Det var uppenbart att han blev väldigt glad över att någon lånade just den boken. ”Han måste älska sitt jobb”, tänkte Tom. ”I värsta fall får jag ta mig till Lerums bibliotek”, Tom gick vidare. Så här tidigt ser mig ingen genom Hemtjänstens fönster. Han rundade huset, och gick upp för backen mot parken. 

Benen blev inte tröttare. De var ju redan som gelé när Tom startade. Han tänker på Greta. Hon bor i en fin villa mot Gråbo. Där finns en guldfiskdamm. Hennes man sköter den. Gretas man hugger ved till den öppna spisen. Gretas man är speciell. Han heter Jesper. Bara det är speciellt tycker Tom. Jesper är freelans. Han hittade gamla fotografier på en vind. Tio tusen. Svartvita, efterfrågade. Sedan tio år lever han på att sälja dessa fotografier. Jesper är mycket begåvad. Samhällets mest begåvade personer passar nog inte riktigt in. Jespers och Gretas son läser på Chalmers. ”Att bli forskare är kanske en väg att gå för alltför begåvade”, tänker Tom. Toms son är forskare. ”Jag borde läst matematik”, tänker Tom. Där efterfrågas annorlunda sätt att tänka. Inom matematiken finns andra platser. Där uppmuntras man att gå in i främmande världar. ”Det skulle passa mig”, tänker han. Han satt med Greta på bänkarna vid Sävelången. Hon tror mycket på träning. Gärna gym. Riktig kost. Motion. Promenader. Dans. Bantning. Tvådagarsmetoden. Jesper gör allt vad Greta vill. De älskar nog varandra. Så som Tom älskade Agnes en gång för länge sedan. Han tänker på sin dotter. Hon hade hela sin uppväxt i Floda. Rötterna finns ändå i Bohuslän. Toms förfäder fanns mest på Rörö. Toms Farfars Morfar var Rörös mäktigaste man, på artonhundratalet. Han var född sjuttonhundranittio. 

Jesper är släktforskare. Toms dotter också. Det har smittat av sig på Tom. Toms Pappa talade Bohusländska. ”Her har di slebat, och her har di slett”, kunde han säga. Han var fascinerad av ruiner och lämningar. Tom känner sig kluven. Pappa kom från Bohuslän. Mormor också. Mamma växte upp i Floda. Här har Toms barn vuxit upp. Varje sommar var Tom i Floda, som liten. Han har bott i Floda i mer än trettio år. Tom vaknar upp. Han är nu ute ur parken. Centralskolan är bakom honom. Mobilen visslar till. Greta har skickat ett mail. Han tar vägen mot trapporna. Det ger nog bäst träning. Han kämpar sig uppåt. Trappan är fri från spott. Märkligt. Har fastighetsskötaren, Tommy, lyckats. Tom tänker på att flickor nu tar efter allt dåligt manligt. De har även börjat spotta, snusa, dricka, slåss, knarka, stjäla, och mörda. Tom tänker att allting inte är bättre nu. Internet är ändå bra. Bloggar är oerhört bra. Texter går att sprida. För den som vill finns inga gränser. Tom går den sista tunga biten. Han ser Floda Allé, uppför berget. Någon har parkerat vid grinden. Tom tar sina stavar i handen. Det krävs nyckel för att komma in. Klockan är halv sex. Det är mycket varmt. ”Saft i mängder”, tänker Tom.

Rosor

Rosorna. 

Sönnevi satt bland rosorna och grät. Deras skära blomblad liknade hennes mjuka kinder. Gullregnet vände sina gula blomklasar, och försökte förstå. Häckarnas vita klockor lyssnade. De svartvita flugsnapparna stannade som kollibrier i luften, och spanade. Ängsblommorna tittade förundrat. Humlor och bin, slutade kivas med blomflugorna, om den finaste nektaren. Gräset längtade efter att bli slaget. Det doftade rent, efter regn. Sönnevi hade tappat sin finaste docka. Hon var tre år äldre än jag. Håret var långt, gult, ja nästan vitt. Ögonen stora och blå. Hon lade sig ned. Rosorna kramade henne. Sönnevi hette Tranberg. Det var de som bodde på höjden. Hennes Pappa snickrade jämt. I en lillstuga bodde Sönnevi, och hennes äldre bror, Nisse. Nisse simmade. Han var bäst i Floda. Kanske var han bäst i Sverige. För mig, som var liten, var han bäst i världen. 

Nisse var jämngammal med min syster. Hon var ofta där. En kväll stannade hon länge. När hon kom hem var Pappa rasande. Han kallade henne, slinka, och slyna. Hon grät. De hade ju bara berättat spökhistorier. Dockan hade Sönnevi fått på sin födelsedag, för ett år sedan. Mamma hade sytt den. Mormor var sömmerska, och Mamma lärde sig tidigt att sy. Hon fick aldrig gå i skolan, och lära sig ett yrke. De var för fattiga. Hennes begåvning, fick i stället, gå ut över hela hennes liv. Mamma sydde mycket. Hon tyckte om att sy kläder, som såg ut, som de gjorde annars om tio tjugo år. Pappas arbetskläder var tuffa. Som arbetskläder är idag. Till min syster sydde hon en kappa som vore modern idag. Men då var det då. Hon kallades ”lille rocken”, och kände sig fattig. Pappa hade inte heller fått läsa, och var bara målare. Kanske var vi fattiga, men jag upplevde aldrig det. Jag hade min bror. Det var en rikedom, som alltid gjorde livet spännande och rikt. En gång lånade Tranberg, ett spett av Mormor. Han glömde lämna tillbaks det, och tiden gick. 

Mormor var känd för sitt hetsiga temperament. Kanske blev hon hetsigare efter att Morfar lämnat henne. Till slut kom han ihåg, och kom ner för att lämna det. Det var ute vid jordgubbslandet. Jorden var lucker och mjuk där. Mormor tog emot det. Sedan tog hon sats, och körde det en halvmeter ner i jorden. Spettet gick rakt genom Tranbergs högra fot! Så berättade morbror Uno. Vi skrattade mycket. Det var typiskt morbror, att berätta så. Jag tyckte mycket om Sönnevi. Hon fick en ny fin docka, men det blev aldrig detsamma. Jag älskade Agnes när jag blev stor. Min barndoms förälskelser, var alltid, blonda och blåögda. Agnes var mörk och brunögd, med de största ögon jag sett. Hon var den vackraste av alla. Nästan alla mina förälskelser, var några år äldre, än mig. Så var det också med Agnes. Jag trodde att jag valde henne, för hennes begåvnings skull. Och hennes skönhet. Och att hon tänkte så likt mig, men hon kunde också sy. Hon sydde kläder till våra barn, och gosedjur. Bland många sökande fick hon arbete på gymnasieskolans verksamhet, om sömnad. Hon ställde ut kläder, och gosedjur, i våra lokaler. Mina chefer kom och tittade. Det var aldrig tal om, vem som skulle få jobbet. 

Det var en träningsverkstad, med trä, metall och sömnad. Lokalerna var i Gamlestaden, nära ån som rinner ut i älven. Gymnasieförvaltningen låg nära där. Mitt emot ligger Kristinedalsbadet. Där spelade hon innebandy med ungdomarna. Agnes var duktig i alla sporter. Hon spelade också tennis med mig, och lärde sig oerhört snabbt. Bara utförsåkning på skidor hade hon svårt för, men det finns väl en tröskel när man inte längre blir rädd. Jag älskade utförsåkning. Särskilt att köra störtlopp. Vi åkte alltid nästan till Hemsedal. Dit åkte vi med ungdomarna på jobbet också. En gång krockade en åkare ur Österikiska ungdomslandslaget, med en kvinna. Hon dog. Jag blev försiktigare efter det. Längst upp på vidda i norr, drack vi vårt kaffe, och solade så skönt. Då var vi lyckliga. ”Har du inte spelat fotboll”, sa jag till en ung man i Kristinedalsbadets café. ”Jag gör så gott jag kan”, svarade han. Han stod framför mig. Eftersom jag spelat fotboll i klubb, i min ungdom, kände jag igen honom. Jag kunde inte avgöra om jag spelat med honom, eller mot honom. Antagligen med, eftersom jag kände igen honom så väl. Då trillade polletten ner. Det var Torbjörn Nilsson. Blåvitts bästa spelare, och Sveriges bästa. Kanske bäst genom tiderna. Han klarade inte att bli proffs. Han var för blyg, men gick hos psykolog, och gjorde comeback i Blåvitt. På läktaren ser man ofta passningsvägar, som spelarna inte ser där nere på planen. Torbjörn såg det vi inte sett på läktaren. Sönnevis nya docka var finare än den första. Hon kunde inte se det, eller ta till sig det. Älskade jag Agnes också för att hon kunde sy så bra? Bättre än min Mamma, tror jag.

Floda

Floda. 

Tom trivs i Floda. Han har bott här i 28 år nu. Han var 35 när han flyttade hit. Ja, fast med ett uppehåll på ett år. Tom bodde ett år på sommarstället på Rörö. Där var underbart på sommaren såklart. På vintern var det hemskt att bo där. Tom flyttade hem till Floda igen, fast inte till samma lägenhet. Han bodde i en bostadsrätt som han sålt. När han flyttade tillbaka blev det en exakt likadan, bara i huset bredvid. Lägenheten låg t.o.m. på samma ställe i huset. Lägenheterna var identiska. En enda sak skiljde. I den nya lägenheten hade de byggt igen dörren mellan sovrummet och vardagsrummet. Bra tyckte Tom. I köket fanns också en skillnad. Från början hade lägenheterna ett valv mellan matplatsen och köket. Valvet fanns kvar i den nya lägenheten. Bra, tyckte Tom. Allting i lägenheten lät Tom renovera. Endast kaklet i badrummet fick vara kvar. En sak till. I vardagsrummet var det snygg parkett. Den fick vara kvar. I övrigt lade de ny parkett. Målaren berömde Tom för hans val av tapeter. De hade inte mönsterpassning men var i olika kulörer. När allt var klart, fick Tom hjälp med nya gardiner. Moderna IKEA-gardiner. Tom ville ha ett garage till bilen. Inget var ledigt. Lika bra det. Det är alltid krångligt och trångt, att komma in i garaget. 
 
Igår var Anna här. Kyrkan skulle ha ett uppträdande. Folkmusik. Väldigt duktiga musiker, sa Anna. Den unge prästen skulle inleda med en kort andakt. Det är han som skall hålla i skrivgruppens datagrundkurs. Karl-Martin tror Tom att han heter. Tom följde inte med. Klockan sju på kvällen kändes för sent för Tom. Han är en sådan vanemänniska, och lägger sig alltid tidigt. Anna blev nog besviken. Vid förmiddagspromenaden tog Tom med ett brev att posta. Nästan hemma kom han på brevet. Han hade glömt att lägga det på lådan. De gick ju utmed Floda torg. Det hade varit så lätt att lägga på det. Det var fortfarande mycket varmt ute. Vindstilla. Skönt att komma hem igen, tyckte Tom. Han blandade till ett stort glas saft. Ljusgul saft. Svagt räcker. Det känns nyttigare. Saften varar också längre så. Egentligen borde man åka till Drängseredsbadet idag, tänker Tom. Vattnet är säkert varmt i Sävelången. Tom har svårt för att köra bil. Kanske är det olyckan som fortfarande sitter i. En postcykel körde in i Toms bil vid Munkebäckstorget. Det var inte färdigbyggt i rondellen. Trafikljusen hade inte kommit upp ännu. Ljudet av plåt som trycks in, sitter kvar i Toms öron. Så var det aldrig förut. Allting var bara självklart. Olyckor fanns inte. 
 
En man var just här. Toms billarm har gått på flera gånger. Efter tre minuter stänger det av sig. En baklampa blinkar samtidigt. Tom gick bort och låste upp bilen. Då kan väl inte larmet gå på? Han försökte ringa sin gamle granne. Janne. Janne är specialist på bilar. Han gick inte att nå. I måndags besiktigade Tom bilen. Verkstaden i Stenkullen hade hotat med en kostnad på åtta tusen. Avgasreningen fungerar inte enligt en varningssignal. Janne sade till Tom att vänta med att göra någonting. Det kan vara bara ett datorfel, sa Janne. Besiktiga först. Det var ett datorfel endast. Tom har mailat till Peugeot-specialisten i Alingsås. De kan lösa problemet, svarade de. Just nu har de semester på verkstaden. Kom tillbaka om två veckor, svarade de Då kan de säkert lösa larmet också. Bara det går att vänta till dess, tänkte Tom. Han hade tappat intresset för bilar. För några år sedan hade han flera mercedes. Framför allt hade han en SLK. En tvåsitsig cabriolet, med en fruktansvärd motor.  Svart. Bara två år gammal. Tom minns inte hur många hästkrafter den hade. Kanske var det drygt trehundra. Den gick hur fort som helst. Tom körde endast i Sverige. Han vågade aldrig köra fortare än tvåhundra kilometer i timman. Våra vägar tillåter inte mer. Inte för en förare som Tom i varje fall. I den farten blir vägen tunn som ett blyertsstreck. 
 
Bilen kunde nog klara ca trehundra km. När Tom körde fort var det på Stockholmsvägen. Han hade ärenden till Värmland under något års tid. Ibland körde han öster om Vänern. Ibland väster. Dalsland var oerhört vackert, tyckte Tom. GPS:n var inte att lita på. En gång hamnade han i Linköping, och körde runt, runt, i centrum. En annan gång tänkte Tom sig vägen hem via Dalsland. Han körde och körde. Det var oerhört långt. Till slut kom han fram till bommar. Norge stod det på en skylt. Skönast att hålla sig här i Floda. Han hade sedan några år, en Peugeotcab. Det var med automatväxel. Tom behövde automat. Det går förstås bättre med dåliga fötter. SLK:n hade inte haft automat. Konstigt att han klarade det. Varför finns det bilar med manuell växling? För de flesta är det nog av vana. För förare i snabba bilar är det nog högmod ofta. De tänker att de växlar bättre än en låda. Tävlingsförare gör kanske det. Knappast en vanlig förare. Tom tänkte åter på sin bil. Synd att det inte finns en speciallist i Stenkullen. Eller varför inte i Floda. Besiktningen finns nu i Stenkullen. Ingen kö. Bara att köra in. Väldigt bra och nära. Tom är nöjd med att bo i Floda.

1955

1955. 

Det var år 1955. Tom var fyra år. Han var i Floda. Det var sensommar. Tom visste ännu inte vad årstider var. Han gäspade, och sträckte på sig. Han låg i kökssoffan. Soffan där uppe. I sovrummet. Den var brun och ganska mjuk inuti. Hans bror låg också i soffan. Brodern sov. Tom satte sig upp. I sängarna låg Mor och Far. De sov också. Tom gick ur soffan. Rummet var sig likt. Den lilla kaminen stod svart och vilade från eldning. Det behövdes ingen extra värme nu. Det skulle snart bli varmt. Ja, närmast hett ute. Tom tog av sin pyjamas. Det räcker med de vanliga kortbyxorna, och en tunn tröja. Tom öppnade dörren till sovrummet. Sval luft mötte honom. Golvet knarrade lite. Han gick fram till trappan. De sov alla i sängkammaren. Tom tog trappsteg, efter trappsteg. Tyst för att inte störa. När han kom ner i hallen var det svalt och skönt. Dörren till Mormors rum var stängd. Han gick ut i köket, och öppnade skafferidörren. Där på ett fat i mitten, stod en skål med filbunke. Det var Toms filbunke. Han ställde skålen på bordet. Hämtade ett fat, och öste över till det. Hälften gick åt. Resten ställde han in igen. Tom slickade av skeden. Han sockrade lite på filbunken, och började äta. Luckan till kökskaminen stod öppen. Mormor hade nog eldat igår kväll. Inte för att det hade behövts. Mer för trevnaden. 

På verandan blommade det i krukväxterna. Det var rosa och röda pelargonier. Solen sken in på verandan. Den stod ännu lågt och värmde inte så mycket. Ytterdörren var låst. Tom låste upp. Han öppnade dörren och satte sig på trappan. Några blomflugor surrade trevligt runt honom. Han hörde jamanden. Den svarta katten kom fram till honom. ”Så du har varit ute i natt”, tänkte Tom. Den strök sig mot honom. Det kändes skönt. Tom klappade katten. Smekte henne ömt. Hon slickade sina tassar. Sedan smet hon iväg. Hon stannade och tittade på Tom. Väntade. Tom följde efter. Han bökade sig fram genom buskar och gula blommor. Lupiner, skära och blå fanns också vid vägen. Tom följde katten runt huset. Där i gräset vid husgrunden, låg en liten mus. Den var så söt. Förvirrad efter kattens klor och gnag, låg den stilla och väntade på att kvickna till. Tom tog ömt upp musen. Han klappade den. Katten strök sig mot Toms ben. Hon tyckte nog om att Tom tagit musen. Katten visste inte riktigt vad man gör med möss. Bara att de var roliga att fånga. De kilade så kvickt och lockade till lek. Tom gick tillbaka till trappan. Solen hade stigit något. Daggen i gräset låg ännu friskt. Det glittrade på ängen. 

Tom tittade på de skära rosorna i rabatten. Han ville släppa musen, men först ville han visa den för någon. Ytterdörren öppnades. Några innestängda flugor flög ut. De hade samlat kraft efter en surrig natt. Det var Mamma. Tom sprang upp för trappan. Han kramade Mamma. Nu ville Tom visa. De gick in på verandan. Tom drog sin Mamma in till köket. Så lade han försiktigt ned musen på golvet. ”Titta vad katten hittat”, sa han glädjestrålande. Musen hade kvicknat till något, och kilade iväg över golvet. ”Ta bort den”, skrek Mamma. Tom förstod ingenting. ”Ta bort musen”, skrek Mamma igen. Tom blev rädd. Han fångade musen, som ännu var lite ”tam”. Katten blev rädd. Hon följde med Tom som sakta gick ut med musen. Tom gick tillbaka till andra sidan huset. Han släppte den där han tagit upp den, en stund tidigare. Den kilade under buskar och försvann ned i en håla. Tom var skakad. Varför hade Mamma blivit så arg? Katten försvann genom lupinsnåren, och fortsatte upp i skogen. Tom var bedrövad. Han satt länge på ängen och bara sörjde. Till slut kom hans bror ut. Alla var vakna nu. De skulle äta frukost. Ville Tom vara med? Tom ville inte. Efter frukosten skulle de bada. 

Tom satt i skuggan av det ena gullregnsträdet. Han kände sig butter. En svart skogssnigel hade tagit sig fram ur dunklet. Tom såg med blandade känslor på snigeln. Det var något sällskap, men Tom tyckte inte om sniglar. Pappa skulle åka till Göteborg. Han hämtade sin moped ur vedboden. Det var en blå som man trampar i backar. Pappa hade tjocka kläder. Kanske var det kallare på vägarna. Tom tyckte att Pappas handskar var fina. Det var ”kraghandskar”. Sådana ville Tom ha. Pappa tog adjö. Han kramade Tom, och knattrade iväg. Tom lyssnade noga, och hörde knattret försvinna i fjärran. Mamma kom ut. Hon hade packat en matsäck. Toms bror var glad. Han skulle pröva sina nya badbyxor. Tom hade inga badbyxor. Han var för liten, tyckte Mamma. Tom tänkte vägra bada. Vägen knastrade under Toms fötter. I kanten låg det grus. Uppe på var det hård sand. Stenar stack upp här och där. Tom sparkade i stenarna. Han ville inte följa med, men han gjorde det ändå. Tom tänkte på musen. Kanske Mormor skulle tyckt om den. Kanske Pappa. Toms bror var inte särskilt intresserad av möss. De gick förbi branddammen. De gick stigen genom skogen. När de kom fram till Sävelången, var Tom glad igen. Han rusade ut i vattnet. Det svalkade skönt. Tom tyckte om Floda.

Fågeln

Fågeln. 

När Tom gick hem från badet i Sävelången, gick de stigen mot branddammen. Det var Mamma, Toms bror, och Tom. Marken var täckt av blåbär och harsyra. Tom älskade harsyra. Han plockade och åt. Ibland hittade han växter med fyra blad. Det betyder tur, visste Tom. Han visste bara inte om man skulle äta dem också, eller om de skulle få stå kvar. Tom bestämde sig för att de skulle stå kvar. Det fanns ju tillräckligt av vanliga, att äta. Toms bror och Mamma plockade blåbär. De hade med sig en bytta till det. Mamma tänkte alltid på allt. När Tom ville vidare, så dröjde de kvar. Tom visste att blåbär med mjölk är gott, så han lät dem hållas. Han började hjälpa att plocka. Längst in i skogen fick Tom se något märkligt. Det var en halvstor fågel som skuttade på marken. ”Det är en starunge" sa Toms bror. Brodern visste allt om vad fåglar heter. Han visste också allt om träd och blommor. Det var något fel med fågeln. Det såg Tom. Den försökte flyga men ena vingen hängde liksom ned. Den har brutit vingen, sa brodern. Tom tyckte synd om fågeln. Den var så söt, och fin. Den var brun. Vuxna starar är mörkare. 

Tom mindes musen och visste inte vad han fick göra. ”Kan fågelungen få någon mat”, frågade Tom. Nej, den kommer nog att dö, svarade brodern. Tom kände hur det slet och gnagde i bröstet. ”Får jag rädda den", frågade han Mamma. Hon nickade. Fågeln låg alldeles stilla bland riset. Helt nära Tom. ”Den kanske är utsvulten”, tänkte Tom. Han böjde sig ned och tog fågeln. Den låg alldeles stilla. Tom lade den mot bröstet och smekte den med läpparna. Den kröp intill. De kom till bäcken. Vattnet porlade och gnistrade i de solstrålar som nådde dit in. Brodern hade nu gått över till att plocka vita smultron. Han åt dem genast. Sedan bad han Mamma om en hink till. Mamma och brodern plockade nu smultron. Det fanns hur mycket som helst. Hinken var snart full. Tom såg på bäcken. Fågeln rörde sig lite. Den gjorde inga försök att lämna Tom. Den låg så fint invid bröstet. När de kom fram till branddammen stannade de. De tittade ned i vattnet. Något grönt ludd växte från botten. På ytan grodde små gröna blad. Det fanns mest vid kanterna. I mitten var det tomt. Där kunde man se ned mot bottnen. Vattnet såg stilla ut. Helt stilla var det nog inte. Bäcken kom ju från dammen, och plaskade muntert sin krokiga väg fram. Där brukade de leka med barkbåtar. 

Om man följde bäcken, så kom den fram till en stor äng. Där hade Tom sett en svart orm en gång. ”Det är en huggorm”, sa brodern. Bäcken fortsatte sedan ända ned till Sävelången, där den rann ut. Då fanns inga hus över Sävegården. Fågeln låg stilla vid Toms bröst. De gick grusvägen fram, mot huset. Tom smekte fågeln. När de var hemma hjälpte brodern Tom att fånga insekter. De matade fågeln. De gjorde i ordning en mjuk plats på verandan. Där fick fågeln ligga. De ville inte att fågeln skulle bo ute. Där fanns inte bara katter. Rovfåglar, hundar, och rävar var också ett hot. Fågeln åt och trivdes. Vingen läkte sakta men säkert. Toms bror spjälkade vingen. Han band fast den på rätt plats vid kroppen. Fågeln tyckte nog om det, för den såg lugn ut. Brodern uppfann en håv, att fånga insekter med. Som tur var åt den även myror. De var lätta att fånga. Alldeles utanför tomten, fanns en stor myrstack. De fångade myror i en glasburk. Fågeln, som de kallade ”Skutt”, åt gärna ur burken. En dag försökte Skutt börja flyga. De tog försiktigt av bandaget. Vingen verkade läkt. Skutt hoppade ut på trappan. Han skuttade ned till marken. Gullriset lyste i rabatten. Lupinerna drog sig mot häcken. De rosa rosorna lyssnade i rabatten. 

Tom och hans bror undrade vad som skulle hända. Då började Skutt springa. Han bredde ut sina vingar, och flaxade. Skutt sprang på trädgårdsgången mot ängen. Plötsligt fick han luft under vingarna. Han lyfte över fältet, mot skogen. Skutt flög. Han försvann över skogen. Skutt kom aldrig tillbaka. Tom grät. Han saknade Skutt så. Brodern var glad att Skutt kunnat flyga. Att vingen läkt så bra. Tom satt på trappan och grät. Då kom katten fram. Den strök sig mot Toms ben. Tom smekte katten. Den spann. Det surrade stillsamt. Hon var nog glad att Skutt gått vidare. Tänk så snäll hon varit. Tom hade inte tänkt på katten. Hon hade hållit sig undan. Det var som om hon förstått att Skutt bara var där tillfälligt. Hon slickade tassarna. Tom gick och hämtade ett fat fet mjölk. Hon sörplade genast. En moped hördes på avstånd. Knattret växte i styrka. Så svängde den upp mot tomten. Pappa. Tom rusade ut mot Pappa. Det var idag de skulle gå till skogen. Bara Tom och Pappa. Pappa ställde in mopeden i vedboden. ”Jag skall bara byta kläder”, sa han till Tom. Brodern gick in till Mamma. De skulle göra smultronkräm. ”Det kan vi ha till efterrätt”, sa Mamma. Pappa älskade skogarna i Floda. Det gjorde Tom också. ”Jag vill gå över myren”, sa Tom. Javisst sa Pappa. Vi går över myren. Vi tar med oss flera hinkar. Där finns inte bara svamp. Där finns lingon också. Tom och hans Pappa älskade Flodas skogar. ”Nu går vi”, sa Pappa.

Katten Jam

Katten Jam.

Den svarta katten hette ”Jam”. När Tom var fyra år var Jam två år. Hon var född på Rörö. Hennes fem syskon var alla gråstrimmiga. Jam var svart liksom Jams Mamma. Jam började tidigt att ty sig till Tom. Eller Toms familj. Tom var ju bara två år då. Mamman var en av Bos många katter. Ungarna kilade över vägen. Genom körsbärsbuskarna och fram till Toms hus. Toms Mamma satte alltid ut mjölk till katterna. Jam var speciell. När de andra ungarna druckit sig mätta, och kilade tillbaka till Bos stuga, så stannade Jam kvar. Hon lekte med allt som gick att leka med. Toms Pappa älskade katter. Han visste precis vad kattungar behöver. Jam fick nystan av garn att leka med. Kvistar som viftade älskade Jam. Hon tyckte om att bli klappad. Jam lade sig till ro vid Pappas bröst. Tom klappade Jam. Jam somnade i Toms säng. Det var som om Jam bestämt sig för att flytta in till Toms familj. En dag skulle familjen åka till staden. Bo tyckte att det var bra om Jam fick ett nytt hem. De åkte med ångbåten. Jam höll sig lugn hela resan. Nästa dag skulle familjen åka till Floda. De åkte med tåget. Jam var nog lite rädd för allt det nya, men hon höll sig ändå lugn. 

På stationen i Floda höll Pappa Jam. De gick den långa Drängseredsvägen. De tog av vid röda stugan, till Mormors väg. Den som går till elljusspåret idag. Jam såg sig yrvaket omkring. De kom fram till Mormors lilla röda stuga. Trädgården var fin. Gullriset trivdes i rabatten mot huset. Lupinerna, blå och rosa, bredde ut sig vid grinden. Rosorna frodades i rabatten mot ängen. Ängsblommor växte höga bland gräset. Det var dags att slå ängen, tyckte Pappa. Jam släpptes ned. Hon nosade försiktigt på marken, och satte fart över ängen. Jam syntes nästan inte i det höga gräset. Mamma slog upp ett fat med mjölk. Jam sörplade. I verandan bäddade Mamma en mjuk plats till Jam. Jam kom in och kilade runt i huset. Hon utforskade köket. Vedkaminen hade luckan öppen till vedförrådet. Jam nosade. Sedan sprang hon in i vardagsrummet. Mormor var inte där. Trappan var spännande för Jam. Hon var inte van vid trappor. Pappa lyfte upp Jam, och bar henne upp. Där släppte han ned Jam. Hon kilade runt och krafsade vid klädgarderoben. Det var som om hon förstod att där var ett spännande rum. Pappa gick in i sängkammaren. Jam följde efter. 

Där stod en söt liten kamin nära dörren. Vid väggen fanns en kökssoffa. Den som Tom brukade sova i. Framför fönstren stod två sängar. Det var föräldrarnas sängar. Jam klöste i överkastet. Hon ville nog upp i sängarna. Pappa lyfte upp henne. Jam lade sig till rätta. Hon var trött efter allt det nya. Jam gosade ned sig. Hon fick lov till det för Pappa. Jam somnade. Hon drömde om allt hon varit med om. Den nya familjen. Ångbåten. Bussen. Familjens hem. Spårvagnen. Tåget. Den långa vandringen. Den nya trädgården, och det nya huset. Nästa morgon vaknade Jam tidigt. Hon låg i den mjuka bädden på verandan. Bara Tom var vaken. Det var svalt på verandan. I sovrummet hade det varit mycket varmare. Tom låste upp dörren. Några flugor surrade runt i rummet, och försvann ut i den svala morgonen. Solen stod lågt. Daggen låg ännu tät. Det glittrade på ängen. Tom satte sig på trappan. Jam kom efter. Jam tydde sig till Tom. Hon bökade med tassarna. Tom hämtade ett fat med mjölk. Jam sörplade. Blomflugor, bin, och humlor surrade i gullriset. Solen steg sakta. Snart skulle det vara torrt i gräset. Jam slickade sina tassar. ”Vad gör du Tom”. Det var Mamma som ropade. ”Idag skall vi bada”, sa Mamma. De åt frukost. 

Pappa skulle till staden. Han gick ganska tidigt. Tågen går inte så ofta. Pappa kramade Tom och gav sig iväg. Tom hade fått nya kortbyxor. Det var dags att pröva dem. Gullregnsträden dignade av blommor. Häcken var frodig. Små vita blommor, blandades med slingerväxters vita stora klockor. En flugsnapparfamilj hade byggt bo i häcken. Tre små fina ägg låg där. Skogssniglarna försvann när solen steg. Toms gunga hängde där emellan björkarna. Det var mot vedboden till. Tom var glad. Jam skulle få följa med till badet. De gick vägen fram. Det var en grusväg. Små runda stenar hade samlat sig i utkanten av vägen. Hård sand trampade Tom på. Större stenar stack upp här och där. Mamma bar Jam. De kom fram till branddammen. Små gröna blad växte på ytan. Det var tjockt i kanterna av dammen. Glesare längre in. I mitten var det tomt. Där såg man ner i dammen. Brunt ludd fanns ned i dammen. Tom blev lite rädd. Vatten rann från dammen under vägen. En munter bäck porlade på andra sidan. Det var i skogen mot ängarna. Mamma släppte ned Jam. Hon sprang försiktigt runt. Det var här Tom lekte med barkbåtar ibland. Solen kilade in och vattnet gnistrade som kristaller. Jam lekte med solens gnistrande ljus i vattnet. Det var här de vita smultronen växte. Toms bror brukade plocka. Marken var täckt av harsyra, och blåbärsris. De följde vägen, till stigen genom skogen. Tom bar Jam. Solen glittrade bland träden. Mamma såg glad ut. Tom ville till Sävelången. Till bryggorna. Där växte vass, visste Tom. Han smekte Jam. Tom var lycklig. Han älskade Floda.

Mahogny

Mahogny. 

Tom tänker på när han var liten. Båten låg i Fiskebäck då. Tidigt på våren var Pappa och Tom ute vid båten. Det var en mahognybåt. Den behövde slipas varje år. Först sandpapprade de hela båten. När det var klart, lackade de den. Gärna tre gånger. Pappa var målare, så han kunde sådant bra. Andra var ute vid båtarna lika tidigt, men de gjorde sig ingen brådska. De var bara ute för att det var skönt där ute. De hade ingen brådska med sina båtar. När Tom och Pappa var klar med båten, skulle den sjösättas. En gång hände en olycka. De som hjälpte till var inte helt nyktra. De tyckte att några glas kunde man unna sig ute vid havet. Pappa kröp under båten, för att lyfta den med domkraft. Den skulle över på en båtvagn, för att köras till kranen. De som hjälpte till, tappade fästet. Båten föll åt sidan, och hamnade på Pappas rygg. Det var hemskt. Till slut kom Pappa loss, men ryggen var skadad. Han hade ont länge. Oftast gick det ändå bra. Från Fiskebäck är det nära till södra skärgården. Brännö, Styrsö, och Galterö. Vi gick ofta till Galterö. Den var obebodd, och mycket fin. Det fanns några skär utanför, där båten låg bättre. Danmarksfärjan drog upp hela havet i vågor. På Galterö fick Tom för första gången, en ny känsla för flickor. Det kändes i hela kroppen. Men det var några år senare. 
 
Ofta gick de till Svensholmen. Där kryllade av kaniner. Tom önskade sig en kanin. Att fånga en på Svensholmen var inte att tänka på. De var alldeles för snabba. Där båten låg växte lila blommor, och klöver, och gräs. Blåklockor stod i klasar på ängen. Vildrosor bredde ut sig, och tog allt större plats för varje år. Tom och Pappa sov i båten. Det var mysigt, och skönt. Pappa hade i sin ungdom arbetat på fiskebåt. Där hade han gjort mycket av maten. Pappa var fiskare, men tålde inte skön. Så han slutade och blev målare i stället. Egentligen ville han bli tullare, men pengarna räckte aldrig till studier. Han lärde sig i alla fall laga mat bra. Det var roligt att Pappa kunde laga mat så bra. Särskilt när de var ute med båten. När sommaren kom brukade de åka ut till Rörö, och bo i Farfars hus. Det var Faster Judit som hade huset nu. Efter Farmors död, flyttade Judit till Öckerö. Där tog hon hand om fyra barn, som mist sin Mamma. Huset på Rörö blev ledigt, men uthyrt till badgäster jämt. Det var ledigt i alla fall i ett litet kök, ett sovrum, och vinden. Där kunde de vara. Det kallades ”skånken”, ”kammern”, och vinden. 
 
Tom var alltid rädd för ”Kammern”. Där hade Farmor dött. Där inne stod en gammal symaskin. Det var en svart, som man trampade. Rummet på vinden tyckte Tom om. Fast han var rädd för det som fanns utanför. Den mörka och bruna vinden. Rummet hade fönster åt söder. Där blev ljust tidigt. Solen lyste in på morgonen. På södersidan av huset var berget så vilsamt. Där kunde de äta sin frukost, och titta ut över ängen. Den gick ända ned till affären. Mitt emot där fotbollsplanen, ligger idag. På ängen fanns flera stora gropar av sand. I dem kunde Tom hitta musselskal, han kallade ”kineshattar”. Frukosten var alltid färdig innan badgästerna vaknat. Ofta gick Tom ned och badade i stora Apelviken. På den tiden var det inte muddrat. Det var inbjudande för små att bada. Det var grunt långt ut. Tom var ofta ensam och badade. Hans bror har aldrig varit mycket för bad. I alla fall inte som Tom. I juli började de gå ”nol ower”. 
 
Först gick de till Gillholmen. Pappa tyckte alltid att det var trevligt att träffa sin bror, Axel. Inger och Gunnel umgicks mest med Toms syster. De hade en vevgrammofon, och lyssnade på musik. Tom och hans bror lånade Annies eka. De var alltid lika spännande att utforska de små öarna runt. Det kryllade av havsfåglar, på den tiden. Annie odlade blommor. Tom tyckte särskilt om ringblommor i vackra färger. Han tyckte också om Gunnels tidningar. Hon hade många tidiga ”Kalle Anka”. Där fanns också kycklingar och katter. Kycklingarna älskade Tom och hans bror. De matade dem gärna. Tom önskade sig en katt. Familjen hade haft en när Tom var riktigt liten. Det var en svart. Tom hade minnen av katten från Floda. Det fanns en bild, där katten sitter på brunnen. Efter en tid på Gillholmen, gick de ”nol ower”. Alltså norr ut. Tom ville alltid det. En sommar kom de till Källviken i Bokenäs. Det var här Toms Morfars Far levat. Han var indelt soldat. Tom tittade förundrat på det gamla soldattorpet. De träffade också en släkting till Tom. Det var en kvinna med vackert rött hår. Tom blev förälskad. De hade en liten gris. De talade om knallen Evald. Tom ville höra om honom. Och om morbror Klas. Och om Hilda. I augusti åkte familjen alltid till Floda. Lingonen var mogna. Blåbären också. Kantareller, och taggsvamp väntade på att plockas. I Floda var alltid så lugnt. Nere vid Volvobryggan badade Tom och familjen. En dag skar sig Tom på en vass sten. Det låg sprängstenar, innan bryggan. Idag är stenarna inte vassa längre. Det var de när Tom var liten. Det blödde ymnigt. Tom sköljde foten i vattnet. Han grät. Mamma var olycklig, men vattnet var skönt. Tom älskade Sävelången.

Sylvia

Mamma Sylvia föddes 1920 27/9. 

I Bokenäs på Västkusten finns Dragsmark och Källviken. Där föddes Amalia, min Mormor. I Källviken fanns också en indelt soldat. Pappa till Morfar. Soldattorpet fanns kvar när jag var liten, men har nu brunnit. Vid vuxen ålder flyttade Mormor till Göteborg. Hon hade träffat min Morfar, Sidor, och gift sig med honom. De fick fem barn, samt en pojke, och en flicka, som dog. Tre barn var pojkar, och två var flickor. Alla pojkarna blev ingenjörer. Den yngste, Uno, emigrerade till Australien i vuxen ålder. Av breven att döma var han lycklig, men med ett tragiskt slut. Unos stora intresse var stora, snabba, fina bilar. Han älskade oss barn, och vi älskade honom, och hans vän Knut. Vi blev så lyckliga när Uno och Knut, hälsade på. En natt, på andra sidan jorden, körde Uno ihjäl sig. Han tappade kontrollen över bilen, i en tunnel. Det var en märklig känsla, vid minnesgudstjänsten. Han var så nära, och så långt borta. Hans enda dotter var där. Det var första och sista gången jag såg henne. 
 

Mormors andra barn, var en flicka. Hon fick heta Sylvia, min Mamma. Mamma föddes i Olivedal. Hon växte upp där, med ett oräkneligt antal trappsteg ner till Linnégatan. Hon blev Göteborgare. En av hennes bröder var sjuklig. Han behövde frisk luft. Sidor skilde sig från Mormor. Hon flyttade med barnen till en stuga i Floda. Där var det frisk skogsluft. Mamma började i en ny skola. Det var många kilometer, att gå, till skolan varje dag. Mamma var duktigast i klassen. Morfar träffade en ny kvinna. De bosatte sig i ett fint hus i Högsbo villaområde. Båda blev med i Missionskyrkan. När Sidor var gammal, och jag fanns, hängde gitarren på väggen. Fast ingen spelade på den, så utgjorde den en stor lockelse på mig. ”En dag skall jag lära mig spela gitarr”, tänkte jag. Morfar var nästan blind. Vad det innebar, var ofattbart för mig. Då och då låg fotbollar i trädgården. Det var spännande. Pojkar spelade ofta boll utanför, och vågade inte hämta bollen. Vi kastade ut den, över häcken. 
 
Efter några år i Floda, flyttade Mormor tillbaks till Göteborg. Hon var sömmerska, och tjänade inte så mycket. Eftersom Mormor var skild, hade familjen dålig ekonomi. Att Mamma skulle få läsa vidare var inte att tänka på, eftersom tre bröder, kostades på. Mamma gick ut skolan med högsta betyg, men fick inte fortsätta läsa. Blott 20 år gammal träffade hon Pappa. Det var på badet i Johannelund. Han var 18 år äldre, men pratade så öppet, och var så charmig, att hon fastnade direkt. De gifte sig, och fick tre barn. Först en flicka. Sedan en pojke, och sist en pojke igen. Ett sladdbarn, som var jag. Mormor var nog avundsjuk. Hon tyckte att Einar skulle tagit henne i stället. Efter som Einar var 49 år när jag föddes, har mina kusiner varit en generation före. Deras barn har varit i min ålder. Mamma var finurlig och omtänksam. Jag föddes när vi bodde i Majorna. Jaegerdorffsplatsen. Ett Systembolag låg utanför. I porten uträttade A-lagarna, sitt naturbehov. Där luktade illa. Soptunnorna stod på gården. Toaletten var i svalen. Vi bodde i en etta, på första våningen. Granne var en alkoholist. En gång golvade Pappa honom så han flög nerför trappan. Det var en befrielse när vi flyttade till Frölunda. Ett stort hus allra längst ut. Jag lekte mycket i skogen. Pappa älskade skogen, och Mamma med. Vi gjorde utflykter på helgerna. Jag klättrade i träden. Mamma hade med sig fika, med bullar och kakor. Det var så trevligt när hon vecklade upp sin damtidning. Man visste att då var hon glad. Ibland drömde jag hemska drömmar på natten. Då sprang jag till Mammas och Pappas rum. Jag kröp ner emellan dem. Mamma och Pappa tyckte lika mycket om mig. Var Pappa vaken så var det honom jag kröp intill. Annars blev det Mamma. 
 
Innan jag började gå i skolan, så gick jag redan i söndagskolan. Jag tog med mina vänner dit. En gång var Rogers katt i söndagsskolan. Det skrattade Mamma och Pappa mycket åt. Mamma trivdes när vi flyttade till Pölsebo på Hisingen. Det var ett radhus på Londongatan. Här hade hon två våningar, och en källare. Vi kunde greja och göra i ordning. Trädgården var liten och fin, med blommor och bär. När Mamma var äldre, och vi barn sedan länge, flyttat hemifrån, bytte de till en lägenhet vid Kyrkbytorget. När Pappa gick bort, bodde Mamma kvar. Min Mormor var mycket dominant. Det var min Pappa också. När båda gått bort, blev det skillnad för Mamma. Nu är hon 94 år gammal. Hon är klarare i huvudet än någonsin förut. Hon är lycklig, och trivs med sitt liv. Hon trivs i sin lägenhet, sina promenader. Sin hemtjänst, och sina minnen. Hon är inte rädd för att gå bort. Hon lever i nuet.