Humlan

Humlan. 

Det var morgon. Tom vaknade i sin säng. Han låg bredvid sin bror. Det var augusti. Tom var fyra år gammal. Brodern sov. Tom satte sig försiktigt upp. Han ville inte väcka brodern, som tyckte om att sova länge på mornarna. Pappas säng var tom. Han hade börjat arbeta, och var kvar i Göteborg. Pappa kommer bara upp till helgen, visste Tom. Det var måndag idag. Mamma låg på sin plats. Hon vred sig lite, men var inte på väg att vakna. Toms bror gnydde lite i sömnen. Tom kröp försiktigt ur sängen. Han sträckte på sig, och gick fram till fönstret. Svenssons vinbärsbuskar hängde ut över vägen. Tom vände sig om. Den lilla kaminen var slocknad. De hade eldat i går kväll. Locket var av. Tom och hans bror hade gjort raketer. De blev mycket bättre nu, med riktig staniol. Tom hade en randig pyjamas. Den nya rutiga låg i tvättkorgen. Mamma tvättar för ofta, tyckte Tom. Barn svettas inte så mycket. Det hade han hört Farbror Uno säga. Uno levde ensam och tyckte nog att det var jobbigt att tvätta. Han sa, ”jag är som ett barn, jag svettas inte så mycket”. Uno tyckte att det var onödigt att tvätta så ofta som Mormor gjorde. Tom tog av sin pyjamas. Han satte på sina kortbyxor, och en ljus liten tröja. Solen stod lågt, men Tom hann i alla fall se att himlen var blå. 

Sovrumsdörren stod öppen. Tom gick ut. Han stängde ändå dörren efter sig. Mamma blir arg om hon väcks för tidigt. Här skulle kunna vara ett helt rum, tänkte Tom. Då skulle Pappa och Mamma kunna sova här, och brodern och Tom skulle få ett eget rum. Rummet med kamin. Det var roligare att göra raketer med den nya staniolen. De flög längre också. Tom ryser när han tänker på malarna. I ett nytt rum skulle nog malarna inte trivas. De tycker om gamla kläder, hade Mamma sagt. Golvet knarrar lite, när Tom går fram till trappan. Han håller sig i räcket och går försiktigt ner. Dörren till verandan är stängd. Tom går in i köket. Han öppnar skafferidörren. Det är svalt där inne. Tom tar ut sin filbunke. Skålen är bara halvfull. Det räcker. Han hämtar en djup tallrik, och öser över filen till den. Han strör lite socker över. Det smakar gott. Tom äter koncentrerat. Sedan sköljer han av tallriken och skeden. Häller ur det vita vattnet ur filskålen, och ställer den på diskbänken. Mormors dörr är öppen. Hon är inte här. Hon och Emil åkte till Göteborg igår. Emil kramade Tom. Några nattståndna flugor surrar frenetiskt. Det är lugnt en stund. Sedan börjar surrandet igen. 

Tom går in i Mormors rum. Soffan är till höger. Det är en bäddsoffa, så två kan sova där. I mitten av rummet på väggen mot köket, finns den nya öppna eldstad som nästan bara används när Farbror Uno är på besök. Rummet har två dörrar. Den andra går till hallen. Där inne står ett matbord, med fyra stolar, och en skön fåtölj. Den sitter alltid Uno i, när han är på besök. Knut sitter på en matstol. Tom längtar efter Uno. Han är så rolig. Knut också. De fäktas med pekfingret och kittlar alltid Tom på magen. Tom saknar Jan, Unos vän i Svenssons hus. Han körde ihjäl sig med motorcykel. Det var på Jonseredsvägen. Tom öppnar dörren till verandan. Jam ligger på sin plats och sover. Ytterdörren står på glänt. Jam har nog varit ute i natt, och härjat, tänker Tom. På golvet kryper en humla. Den rör sig långsamt. Stannar ibland, och bara väntar. Tom öppnar ytterdörren helt. Solen strilar mellan de stora björkarnas blad och grenar. Det värmer lite. Annars är det svalt ute. Det är sensommar, och bladen på björkarna har redan börjat gulna. Det är också torrt. Det har inte regnat på länge. Björkarna står på andra sidan vägen. Bakom dem är det ängar och skog ända ned till Sävelången. Häcken blommar med små vita blommor. Ängen är nyslagen. Pappa lämnade lupinerna runt brunnen. De är rosa och blå. 

Jam rör sig i sömnen. Hon drömmer nog, tänker Tom. I rabatten har rosorna börjat få nypon. Det blir aldrig så mycket att det räcker till kräm, men de är fina att se på. Gullregnsträdens blommor har börjat bli bruna. De flesta är fortfarande vackert gula. Tom ser på gullriset i rabatten vid huset. Blomflugor surrar. Bin och humlor också. Tom börjar tänka på humlan därinne. Han reser sig och går några steg uppför trappan. Humlan är kvar. Toms bror är uppe. Han kommer ned för trappan, för att äta frukost. Tom frågar vad humlor äter. ”de äter sött”, svarar brodern. ”Nektar och socker". ”Honung kanske”. Brodern förstår att Tom vill rädda någonting igen. Tom blandar till stark sockerlösning. Han häller det på ett fat, och går ut till humlan. Jam har vaknat, och sträcker på sig. Hon går till sin skål och äter. Hon smaskar. ”Det skall man inte göra”, tänker Tom. Humlan äter inget. Då går Tom ut i köket. Han tar fram honungsburken ur skafferiet. Lägger upp en slev honung på en skål, och går ut till humlan. Humlan går närmre skålen. Den äter lite. Sedan ligger den stilla igen. Toms bror frågar hur det går. Tom är bekymrad. ”Jag vet inte”, svarar han. ”Det är naturligt”, säger brodern. ”Humlor dör ibland”. ”När de är gamla kan de hamna lite var som helst”. ”det är ingenting att sörja över”. Humlan ligger stilla. Tom petar på den. Humlan ramlar. Benen ligger krokiga och stela. Humlan är död. Tom gråter. Jam smiter ut genom dörren. ”Du skall inte vara så rädd för döden”, säger brodern. ”Döden är naturlig”. ”Vi skall alla dö”. Tom känner att han är rädd för döden.

Gungan

Gungan.   

Tom var liten. Bara fyra år. Han vaknade. Han låg i soffan tillsammans med sin bror. I sängarna låg Mor och Far. De sov ännu. Toms bror sov också. Tom sträckte på sig. Det var varmt i rummet. Tom gick upp. Han hade sin rutiga pyjamas på sig. Den han fått på sin födelsedag. Tom var född i början av april. Nu var det slutet av juli. Han hade fått nya kortbyxor innan de åkte till Floda. Tom tog av pyjamasen. Han tog på sina nya kortbyxor, och en liten tunn tröja. Samma kläder som han hade igår. Tom ser sig runt i rummet. Den lilla svarta kaminen har luckan öppen. Igår rensade Pappa kaminen. En liten svart låda går att dra ut på undersidan av kaminen. Den hade varit full av aska. Pappa tömde askan i rabatten utanför huset. ”Det är bra näring”, hade Pappa sagt. Mamma snarkade. Toms bror vred sig i sömnen. Pappa gäspade. Han var på väg att vakna, tänkte Tom. Tom öppnade dörren till sovrummet. Sval luft slog emot honom. Golvet knarrade lite när Tom gick ut. Han tittade på dörren till klädgarderoben. ”Där inne finns malar”, hade Mamma sagt. Tom var rädd för malar. Han tittade ned för trappan. Han ville inte väcka någon. Då kunde de bli arga. Det visste Tom. Han gick tillbaka och stängde sovrumsdörren. 
 
Tom visste vilka trappsteg som knarrade värst. Han höll sig i räcket och försökte väga så lite som möjligt. Tom kom ned i hallen. Det hade inte knarrat så farligt. Han gick ut i köket. Han tittade på järnringen och ryste. Det syntes hur stor luckan är. En lucka i golvet, och ett fruktansvärt hål under. Tom kände sig rädd. Vem som helst kunde öppna luckan när som helst. Mamma, Pappa, Mormor. Till och med Toms bror kunde öppna luckan. Farbror Uno hade aldrig öppnat luckan, men han kunde säkert. Tom tittade bort, och försökte glömma luckan. Det gick inte så bra. Där nere luktade sten, jord, och damm. Han visste att där fanns spindlar. Stora som möss hade brodern sagt. Tom gick runt luckan fram till skafferiet. Han öppnade dörren. Där i mitten, stod ett fat med en skål på. Det var Toms filbunke. Det var svalt i skafferiet. Han tog fram skålen och ställde på bordet. Stängde skafferidörren. Han hämtade en tallrik, och en sked. Det var en djup tallrik. Han öste upp filbunke från skålen till sin egen tallrik. Hälften var lagom. Tom ställde in resten på fatet i skafferiet. Han slickade på skeden, och tog lite socker ur skålen. Han strödde försiktigt över filbunken. Sedan åt han. Tom älskade filbunke. 
 
Dörren till Mormors rum var stängd. Asklådan var utdragen ur kaminen. Mormor har nog också rensat sin kamin, tänkte Tom. Hon hade kommit ut på kvällen. Varit för sig själv, som vanligt, och eldat lite. Det var varmt igår, så det behövde nog inte eldas. Även Mormor eldar kanske för trevnaden, tänkte Tom. Han sköljde av skålen och torkade sig om munnen. Gick ut i hallen, och öppnade dörren till verandan. Några flugor vaknade till liv, och började surra frenetiskt. Pelargonierna blommade. Rött och rosa. En tidning låg uppslagen på bordet. ”Skymningstid”, läste Tom. Han låste upp dörren. Det jamade utanför. Så katten har varit ute i natt. Annars har den ju sin plats på verandan. Tom steg ut, och gick några trappsteg ned. Han satte sig. Katten strök sig mot Tom. Den började surra. Sedan sprang den in och började äta ur sin skål. Tom gick in och stängde till hallen. ”Katten kan hålla sig på verandan”, tänkte han. Solens strålar silades genom de stora björkarnas blad och grenar. Det var på andra sidan vägen. Häcken var full av vita klockor. Det var en klängerväxt som trivdes här. Ängen var full med blommor. Pappa ville ha det så. Han slog med lie ibland. 
 
Blåklockor stod i stora grupper. Gullvivor fanns här och där. Klöver trivdes där gräset inte var så högt. Lupiner rosa och blå samlades kring brunnen. Gullregnsträden tyngdes av sina prunkande gula blomklasar. I rabatten växte skära rosor. Det var gammaldags doftande rosor. Tom såg gullriset stå högt i rabatten vid huset. Blomflugor samsades med bin och humlor. Flugorna kunde stå helt stilla i luften. Deras vingar syntes inte. Så fort fladdrade de. Flugsnappare virvlade i luften. De hade ett bo i häcken, med tre små söta ägg. Tom reste sig. Katten var mätt och lade sig på sin plats. Den var trött efter nattens övningar. Tom gick ned för trappan. Han gick ned till grusgången, och sneddade runt huset. Till baksidan. I mossan på berget kröp flera svarta skogssniglar. Tom tyckte inte om sniglar. De skulle snart skrämmas bort av solen. En igelkottunge hade kommit fram ur rishögen. Den sprang upp när Tom kom, och försvann in i ett hål. En svart orm vilade på berget. Där kom solen åt. Den hade stigit ovan björkarna nu. Tom gick fram till sin gunga. Han satte sig. Det var en platta att sitta på, som Pappa gjort av en bred planka. Tom började gunga. Han tog högre och högre fart. Till slut gick det inte att gunga högre. Tom tänkte på livet. Hur annorlunda allting blivit. Änglarna sa ju att resan skulle bli lätt. Tom visste inte om det var en dröm. Det var nog ingen helt vanlig dröm. Tom gungade. Han gungade högre än någonsin förr.

Killing

Killing.  

Toms familj tog hand om ett övergivet rådjurskid. Det låg på myren. Vi vet inte varför mamman lämnat det. Kidet var hungrigt och fruset. Universitetet hade kommit med nappflaskor och mjölkpulver. Pappa bar hem kidet. De hjälptes åt att göra om verandan till en trygg och säker plats för ”Killing”, som Tom kallade kidet. De lyfte undan bord och stolar. De fick stå i vedboden så länge. Mamma gjorde en mjuk plats åt Killing. När de först försökte mata Killing, så gick det inte. Killing tyckte inte om mjölken verkade det som. Då prövade Pappa att blanda dubbelt så mycket pulver i. Det tyckte Killing om. Han drack och drack. Sög och sög. Tom blev lycklig. Det blev Pappa också. Pappa ville att Killing skulle leva. Han ville också göra Universitetet glada. De skulle snart komma tillbaka med mer pulver, och för att se hur Killing mådde. En gång hade Tom och Pappa lämnat en stor svamp till Universitetet. Det var en blomkålssvamp. Professorn blev mycket glad över svampen. Det var en väldigt ovanlig sort. Nu hade de Killing. Det var inte så vanligt att rådjurskid matades med nappflaska. Även Mamma hjälpte till att mata Killing. 

Killing trivdes på verandan. Han trivdes också med sin mjuka plats. När Killing växte började han gå runt i huset. Plötsligt kunde Killing vara inne i köket. Han nosade på skafferiet. Killing förstod nog att där fanns mat. Familjen ville inte att Killing skulle vara ute. Det fanns hundar och rävar där. Djur som kunde bli farliga för Killing. När Killing blivit lite större och starkare fick han komma ut på dagen. Då kunde familjen hålla ett öga på honom. Pappa ringde Universitetet. De sa att Killing kunde vara ute på dagen. Den unga kvinnan kom med mer mat till Killing. Hon fotograferade honom. Hon vägde och mätte Killing också. Hon var nöjd. Killing betade på ängen. Han fick i sig lite näring så. Mest näring fick han fortfarande genom nappflaskan. När Killing varit ute och betat gräs, så skuttade han upp för trappan och puttade på dörren. Familjen lät dörren till verandan stå öppen för Killings skull. När han var sugen på mjölk bökade han på Pappa. Det gick bra att Tom eller Mamma höll i nappflaskan också. Det verkade som Pappa ändå alltid var den som Killing tänkte på när han var hungrig. Killing tyckte nog bäst om katten. I rabatten närmast trappan växte gullris. Killing luktade på det. Blomflugor och bin surrade i kring. Humlor intresserade Killing. 
 
Längre bort mot gullregnsträdet växte lupiner. Killing kunde smaka på de rosa. Blå brydde han sig inte om. Katten brydde sig inte om sniglar. I varje fall inte svarta skogssniglar. Killing nosade gärna på dem. De trivdes i mossan under trädet vid berget. Katten sprang gärna till gödselstacken. Killing nosade på hålen där igelkottarna bodde. Han tittade gärna på när Tom gungade. Han lyfte blicken och såg upp mot topparna på björkarna. Nu var bladen gröna. Det var sommar, och allt var grönt. Killing var rädd för ormar. Det var Jam också. Därför var de försiktiga med att gå till rishögen. När Tom och brodern klättrade upp på vedbodtaket, tittade Killing gärna på. Han förstod sig inte på slangbellor, men han ryckte till när barnen träffade ett träd med sina skott. Han blev inte rädd, men vaksam. Pilbågar begrep han sig bättre på. Pilarna var lättare att följa i luften. Han ville ibland springa efter och se var de hamnade. Han tittade på Jam. Jam var inte intresserad. Då stannade de kvar. Jam tyckte om att gå upp i skogen ovanför tomten. Killing följde gärna med. Där fanns inte mycket gräs, men fina gröna blad. De kunde Killing äta. Jam bara lekte. 
 
Mamma ställde ofta ut mjölk till igelkottarna. Det var på berget, på den sida huset där rishögen låg. Toms gunga var också där. Tom märkte när han gungade att Jam och även Killing, kunde smaka på igelkottarnas mjölk. Killing var nog lite rädd för ormar. Ibland när Tom satt i gungan kom en svart orm fram ur rishögen. En gång såg Tom hur en orm svalde en snigel. Svarta ormar var farliga. Det hade Toms bror sagt. Svarta sniglar var bara äckliga, tyckte Tom. Killing var nog lite rädd för både ormar och sniglar. Det var kanske den svarta färgen som skrämde. Den unga kvinnan från Universitet kom upp. Hon var väldigt nöjd med Killings utveckling. Han vägde lagom och var lagom stor. Hon tyckte att han nu kunde börja sova ute på nätterna. Pappa blev lite orolig, och frågade om han inte kunde få välja själv. Det kunde han. Från och med då lät vi alltid dörren till verandan stå öppen. Dörren till hallen var stängd på natten. Han var så stor nu att vi inte behövde vara rädda för hundar längre. Under någon vecka kom Killing in och lade sig på sin mjuka plats på kvällen. Sedan stannade han kvar ute. Han hade en särskild sovplats invid häcken, under gullregnsträdet. På dagarna gick han allt oftare ut på ängarna och betade. Det var ängarna mot Sävelången. På kvällarna kom han alltid hem och lade sig under gullregnsträdet. En kväll kom han inte. Vi blev oroliga men dagen efter kom han upp och betade på vårt gräs. Det gick sedan allt längre tid mellan Killings besök. Killing var nu inget kid längre. Han klarade sig själv. Familjen sörjde förstås, men den som sörjde mest var nog Jam.

Kidet

Kidet. 

Tom vaknade. Han låg i soffan hos sin bror. Brodern sov tungt. Tom satte sig upp. I sängarna låg Mamma och Pappa. De sov. Mamma snarkade. Tom gick försiktigt upp. Han ville inte väcka brodern. Tom kände att det var tidigt. Locket var av på den lilla kaminen. Tom och hans bror hade gjort raketer kvällen innan. Brodern var inte nöjd med raketerna. Den staniol de använde kom från cornflakes paket. Staniolen var klädd med papper på ena sidan. Det var brodern inte nöjd med. Ibland flög inte raketen. Papperet började brinna, och raketen vecklade ut sig. När sedan svavlet tände snurrade raketen bara runt. Brodern bestämde att de skall köpa riktig staniol. Tom sträckte på sig. Det var varmt i rummet. Han tog av pyjamasen. Kortbyxorna och en liten tröja räcker nog idag, tänkte Tom. Mamma vände på sig i sängen. Hon vaknade inte. Tom öppnade sovrumsdörren. Sval luft strömmade emot honom. Han gick ut till rummet där klädgarderoben fanns. Golvet knarrade lite. Tom tog det försiktigt. Han ville inte väcka någon. Det var nog alldeles för tidigt. Tom tittade ned på trappan. Han visste vilka trappsteg som knarrade värst. Dörren till verandan var stängd. Tom gick in i köket. 
 

Dörren till Mormors rum var stängd. Luckan till kökskaminen stod öppen. Mormor hade nog eldat i går kväll. Inte för att det behövdes. Mer för trevnaden. Tom öppnade skafferidörren. Där i mitten stod hans filbunke på ett fat. Skålen var nästan full. Han ställde skålen på bordet. Hämtade en djup tallrik, och började ösa över. När Tom tagit hälften, nöjde han sig. Han ställde tillbaka skålen i skafferiet. Slickade på skeden, och strödde lite socker på. Tom tyckte mycket om filbunke. Ljud hördes från Mormors rum. Dörren öppnades. Mormor såg glad ut. Lite yrvaken bara. ”Emil kommer idag”, sa hon. Emil var snäll. Mormor hade träffat honom på en annons. Emil var timmerman på de stora båtarna. Han kunde berätta om Amerika. Han var alltid glad, men hans högra arm fungerade inte. Därför kunde Emil inte arbeta mer. Tom sköljde av sin tallrik. Mormor skulle äta. ”Klockan är sex”, sa hon. Tom öppnade dörren till verandan. Några innestängda flugor repade mod, och surrade runt i hallen. Pelargonierna blommade. De var rosa och röda. Golvet var annorlunda på verandan. En trasmatta skylde det. 
 
Tom hörde jamanden utanför dörren. ”Har katten varit ute i natt”, tänkte Tom. Han låste upp ytterdörren. Det var svalt ute. Solen stod lågt och hade inte börjat värma så mycket ännu. På gången nedanför trappan satt katten ”Jam”. Hon tittade på Tom och jamade försiktigt. Tom satte sig på trappan. ”Vad är det Jam”, frågade han katten. Gullriset lyste i rabatten. Lupinerna, rosa och blå, tydde sig till grinden. De skära rosorna trivdes i rabatten mot ängen. Gräset började bli högt, och behövde slås. Ängsblommorna klagade inte. Blåklockor, gullmora och klöver frodades i gräset. Tom märkte den tydliga skillnaden, om han satt i solstrålarna, eller i skuggan. ”Det blir en varm dag idag”, hörde han Mormor säga från köket. Katten jamade igen. Hon tittade på Tom, och vände sig sedan mot grinden. Tom hämtade sina nya skor. De var köpta här i Floda. Nere vid stationen. Tom var nöjd med sina nya skor. Han gick ned för trappan och närmade sig katten. Jam strök sig mot Toms ben. Det kändes skönt. Tom ville kela med katten. Jam ville annorlunda. Hon sprang mot grinden. Vände sig om, och väntade på Tom. Han följde efter Jam. Ute på vägen såg Tom att Svenssons röda vinbär blivit många igen. Han hade inte tid nu. 
 
Jam ville visa någonting. Katten tog av mot ”stenige backen”. I kanten av vägen hade grus samlat sig. Det var den säkraste platsen att gå på. Ifall någon bil kom. I mitten var det packad sand. Stenar stack upp här och där. Jam sprang i mitten. Tom följde efter. Tom såg Svantessons trädgårdshallon. Det var inte tid att tänka på dem nu. De tog av åt höger där vägen delar sig. Jam sprang före. Hon vände sig om och tittade att Tom han med. Det var sen sommar. Björkarnas blad var gula. Andra lövträd skiftade i färger. Orange och rött. Granar och tallar stod mäktiga vid vägen. Vid branddammen visade Jam en stig, Tom inte tänkt på tidigare. Det var en stig in mot myren. Jam sprang före och Tom kom efter. Inne på myren stannade Jam. Tom tittade. Där plötsligt såg han. Ett nyfött rådjurskid låg stilla och väntade. Mamman hade övergivit sitt kid. Tom rusade hem. Pappa var uppe, och åt frukost. Han följde med till myren. Toms Pappa ringde Universitetet. Han brukade göra det. En gång hittade de en svamp stor som en fotboll. Den var som ett stort vitkålshuvud. Universitetet blev glada över att få den. Efter några timmar kom en bil. Det var en ung kvinna. Hon hade med sig nappflaskor och mjölkersättningspulver. Timmar hade gått. Kidet var helt klart övergivet. Toms familj tog hand om kidet. Pappa borde nog blivit lärare på Universitetet. Han var så social. Han tänkte så mycket, och hade lätt för att hitta ord. Han skulle passat att undervisa. Nu blev istället hans barn och barnbarn Universitetslärare. Det var också bra. Men det var inne i Göteborg. Inte i Floda. Floda har inget Universitet, men det har så mycket annat. Tom älskade kidet.

Bryggan

Bryggan.

Tom satt i gräset. Han var liten. Bara fyra år. Gräset var nyslaget. Pappa hade gjort det. Det doftade skönt. Ängsblommor låg hos det doftande gräset. Det var mycket gullmora och klöver. Borta vid brunnen hade Far lämnat en bit lupiner. De var rosa och blå. Gullregnsträden tyngdes av sina gula blomklasar. Bakom Tom fanns en rik blomrabatt. Det var gammaldags rosor där. Rosa och doftande. Häcken runt tomten, Tom satt i, var tät och skyddande. Vita klockor av någon klängerväxt trivdes där. De var rikligast ut mot vägen. Häcken själv hade små vita blommor. Fåglar trivdes, och byggde små bon i häcken. Toms bror hade visat honom. På brunnslocket satt den svarta katten. Den slickade sina tassar. Tom vände sig mot huset. Det var rött med vita knutar. Runt huset gick en blomrabatt. Höga gula blommor trivdes där. Lupiner också. Mindre var gullmora och klöver. Violer och krasse. Blomflugor, bin, och humlor vistades där. Det var tidig morgon. Daggen låg ännu på marken. Tom blev lite våt, men det gjorde inget. Solen gassade redan, och snart skulle allting vara torrt. Toms Mamma och bror var inte uppe ännu. Snart skulle de äta frukost. 
 

Innanför grinden stod träd. Björkar och lönnar. Lite hassel. Det var de enda träden i trädgården, förutom två stora björkar åt vedboden till. Dem som Pappa gjort en gunga i. Där satt Tom ofta och gungade. Tom reste sig och gick sakta upp vid huset. Han böjde sig för gullregnsträdet, åt Svantesson till. Han gick uppför ”snigelbacken”, och kom upp till där vedboden syntes. Pappa hade slagit en kraftig planka mellan björkarna. Tom satte sig i gungan. Han längtade efter Mamma, och började gunga. De åt frukost. Mamma bjöd på filbunke. Det tyckte Tom om. Hon satte sig sedan i en trädgårdsstol, under gullregnsträdet. Det var mot vägen till. Fast den syntes ju inte. Hon plockade med lingon. Igår hade de plockat, men inte hunnit rensa. Hon rensade nu. Mamma var glad. Hon hade en fin sommarklänning på sig. Lingonen var i en bytta, som stod på ett trädgårdsbord. Toms bror vaknade till. Han var inte lika lättväckt som Tom. Tom fick alltid vänta på att de andra skulle vakna. ”Idag skall vi koka sylt”, sa Mamma. Hon gick in i huset. Där var svalt nu. Solen gassade redan ute, och värmde upp. 
 
Mamma drog undan bordet i köket. Det hemska höll på att hända. Mor tänkte öppna till källaren. Hon tog ett stadigt tag i järnringen, och lyfte med kraft. Luckan for upp, och hålet ner i underjorden, öppnade sig. Tom vågade inte titta ner. Mamma gick ned för stegen. En kall vind smekte över Tom. Det luktade sten, jord, och damm. Mamma kom upp igen. Hon hade en väska full med tomma konservburkar. Det var sådana av glas, med en gummiring upptill. ”Dessa bör räcka till sylten”, sa Mamma. Först ville Tom bada. Det ville Toms bror också. De gick den lilla backen ner, och tog åt vänster. Rakt fram fanns inga hus då. Bara skog och ängar. De gick vägen mot branddammen. Där stannade de, Vattnet såg stilla ut. Det växte något grönt ner i vattnet. Små gröna blad bredde ut sig från kanterna. På andra sidan vägen kluckade en liten bäck muntert. Det var här Tom och hans bror brukade leka. Deras barkbåtar seglade snabbt och lätt, trots stenar och krökar. De kunde följa bäcken in i skogen. En gång kom de till en stor äng. En svart orm gassade sig i solen. Den ringlade iväg, och försvann i gräset, när barnen kom. Någon gång följde barnen, bäcken, ända ner till Sävelången. Då fanns inga hus över Drängseredsbadet. 
 
Uppe vid ”stenige backen”, växte smultron runt bäcken. Det var vita smultron. De trivdes i skuggan. De var större än vanliga smultron, och smakade riktigt gott. Mogna var de nästan gula. Stenige backen gick upp till där elljusspåret börjar idag. De följde vägen mot sjön. Några sommarstugor låg där. Där vägen tog slut började en stig genom skogen. Den mynnade till vägen, mot sjön. Den väg som gick till bondgårdar längre bort. Vid sjön fanns något vi kallade ”Volvobryggan”. Den var nybyggd och fin. I vattnet simmade små mört och abborrar. Det fanns en stege. Tom var snabbast med att byta om. Han kunde inte simma ännu, så han steg bara försiktigt nedför trappan. När han doppade sig svalkade det så skönt. När Tom kom upp ur badet, skar han sig på en sten. Det låg sprängsten på vägen ut mot bryggan. De var vassa då. Tom grät. Mamma tröstade. Tom sköljde sin fot i Sävelångens vatten. Det tog bort mycket av smärtan. Mamma hade plåster med. Hon hade också saft och bullar. Tom satt i gräset. Svarta myror hade sin väg bredvid Tom. Han drack sin saft. Tom kände hur mycket han tyckte om Mamma. Tom tyckte också mycket om sin bror. Det fattades bara Pappa, som arbetade i staden. Tom tänkte på sin syster. Hon var bortlämnad till Hilda. Snart skulle hon komma hem. När de gick hemåt var det mitt på dagen. Tom tänkte på sin fot, och grät ibland. ”Jag vill aldrig mer bada vid Volvobryggan”, sa han. Han visste inte då, att han som stor skulle bada där många gånger. Andra också. Fast de vet nog inte att det heter ”Volvobryggan”. Det vet nog bara Tom då.

Tankar II

Tankar II. 

Tom tänker. Han minns när han var 18 år. Mormors hus fanns kvar. Tom var i Floda med sin bror. Toms bror är sex år äldre. Tom var med i ett gäng. På dagarna badade de vid Drängseredsbadet. På kvällarna var de på en fin plats lite längre från stationen. Inte ända bort vid Volvobryggan. Ungefär mitt emellan badet och bryggorna. Där fanns en eldplats. Runda stenar låg runt eldstaden. Bröderna Curu var där. Den äldre brodern hette Anders. Den yngre Erik. Anders kunde allt. Han förstod också allt. Anders brukade hypnotisera de andra. Det var avkopplande, men Tom blev aldrig hypnotiserad. Han försökte, men det gick inte. En Amerikan var där. Han sprang genom skogen och skrek. ”I´m invisible”. Sådan blev han av hypnos. Jag tror att han menade att han var osynlig. En gång blev Tom kär. Det var i en yngre flicka. Hon berättade att hennes Mamma var psykolog. Det lät fantastiskt i Toms öron. Han hade aldrig förut träffat någon som kände en psykolog. Tom hade läst skrifter av Freud. Han hade också läst Jung, och var mycket fascinerad av vad han skrev. Tom var nog lite ”Jungian”. 
 

Tom bar flickan på sina axlar hela vägen till stationen. Då låg ett kaffé på andra våningen av huset mitt emot stationen. De drack te. Toms bror kom upp. Han sa att tåget mot Göteborg går strax. Det gjorde ont i Tom att lämna sin nya flickvän så snart. På tåget tänkte Tom tillbaka. Genom fönstret på andra våningen i huset, såg Tom två barn hos grannen. Det var två små. Tom tyckte de var gulliga. Som katter ungefär. Tom hade alltid önskat en lillasyster. Han visste inte att om tio år, skulle han få en dotter, som första barn. Det var nog henne Tom längtade efter nu. Tom och hans bror hade gått ut i skogen. De skulle plocka svamp. Svamp var nästan enbart kantareller. De gick uppför backen mot Tranbergs. Ett sommarhus Tom aldrig tänkt på tidigare, låg högst upp. Det var en bit in i skogen. Det var tomt, såg det ut som. De gick in i trädgården. Den var prunkande. En sagoträdgård, tänkte Tom. Där fanns buskar och blommor. Stenar och dammar. De som bor här måste älska sin trädgård, tänkte Tom. Utanför var det tidig höst. Björkarnas blad var gula. Askar var skiftande i regnbågens färger. Tom satte sig i den mjukt gröna mossan. Han tänkte på meningen med allting. 
 
De vilade en stund. Sedan gick de genom skogen. Tallar och granar reste sig högt mot himmelen. Myror sprang på vägen. En ollonborre förvirrade sig runt. Den skiftade i grönt och blått. Ibland lila. Den försvann till slut under vitmossa som stod mot en stor sten. Lava växte rikligt på stenen. Tom grubblade på livet. Träden glesnade, och öppnade sig mot myren. En stig gick att följa. Tallarna var låga här. De kunde nog inte bli stora i en så vattensjuk miljö. Sileshår var ymniga vid stigen. Röda och vita inuti. Torkade flugor och mygg, doldes delvis där bladet inte öppnat sig än. De gick ut på myren. Längst ut i mitten, fanns en liten tjärn. Där hade en fåraherde gått ner sig. Det var länge sedan nu. De följde stigen på myren. På andra sidan tätnade träden. Lingon täckte marken. Få plockade väl här. Tom och hans bror hade bara två kärl med sig. ”Det får väl räcka med ett till svampen”, sa brodern. De öste ner lingon. Det fanns hur mycket som helst. Snart var byttan full. De följde stigen. Den gick vidare in i skogen. En kraftledning surrade märkligt i luften. De blev rädda. ”Det är nog inte nyttigt att vara här”, sa brodern. Svamp blev plockad. Snart var också det kärlet fullt. 
 
De gick hemåt. Kvällningen kom. Skuggorna blev längre och längre. Tom längtade hem till huset i Floda. De sov nu i föräldrarnas sängar. Eldade i den lilla kaminen. När de kom hem, var Mormor där. Hon var arg. Lönnen var fälld. Alldeles inne vid grinden växte flera träd. Det var björkar och lönnar. De stod för tätt. Brodern fällde en lönn. Den var liten och stod helt fel. Mormor var rasande. De tände en brasa åt henne. Serverade kvällsmat. Bäddade hennes säng. Lyssnade på henne. Tålmodigt. Tom längtade efter deras Pappa. Kanske kunde han förklara för Mormor. Mormor blev glad när han målade huset. Hon blev glad när han högg ved. Mormor tyckte inte om svamp. Kanske lingonen kunde glädja henne litet. En sak kunde Mormor aldrig förlåta Pappa. Att han gift sig med hennes dotter. Hon ville ju ha honom själv. Kanske därför hade hon svårt även för Tom och hans bror. Kanske värst med brodern. Han var ju störst. Mormor hade själv tre söner. Dem tålde hon inte heller. Hon älskade och hatade män. Särskilt när de fällde hennes träd. Där hon vuxit upp fanns inte mycket träd. Hon hade vuxit upp på berg i Bohuslän. De få träd som funnits fälldes och eldades upp i sillperioderna. Tom kände sig maktlös. Han längtade till sina vänner vid Drängseredsbadet. Kanske skulle han kunna bli hypnotiserad. Bara de försöker en gång till. Kanske Tom skulle känna sig osynlig. Kanske han skulle träffa en flicka att tycka om. Tom visste inte om han längtade efter en fru, eller en dotter mest. Kanske var det båda. Tom visste inte vad som väntade. Detta tänkte Tom på när han satt på tåget mot Göteborg. Tåget från Floda.

Hästhagen

Hästhagen. 

Tom flyttade till Floda år 1985. Han var då 34 år. Dottern var sex år, och skulle börja i skolan. Tom och hans fru ville flytta till eget hus. Synd att dra upp dottern från skolan. Bättre att flytta innan hon börjar. De bodde i ett hyreshus i Kålltorp. Toms fru Agnes ägde hyreshuset ihop med sina syskon. Många vänner till Tom hade flyttat in i huset. Det var trevligt med soppmiddagar, och fika tillsammans. På den tiden var alla som Tom kände, kommunister, av något slag. Tom och Agnes var ”rika”. Situationen i huset blev allt mindre trevlig. De andra tyckte att Tom och Agnes borde sälja huset, och skänka pengarna till välgörande ändamål. Sedan kom någon på att huset borde göras om till bostadsrätter. Gratis för dem som tog över. Hyrorna var redan så låga som det bara gick. Situationen blev ohållbar. Agnes och syskonen sålde hyreshuset. Sedan ville inte Agnes och Tom bo kvar. De letade hus österut. Ett radhus i Vidkärr var trevligt. En villa i Jonsered var fin. Kanske Lerum. Agnes åkte på sommaren till släktstället i Skåne. Skolan skulle snart börja. Tom kände till Floda. Där var han varje sommar som liten. 
 

En annons lät fint. Tom åkte och tittade. Ett hus på Vallmovägen såg väldigt bra ut. Priset var lågt. Mycket behövde göras. Tom visste att skolan låg nära. Fritids och dagis också. Stationen var ett stenkast bort. Torget med affärer, också. Allt fanns inom gångavstånd. Han ringde till Agnes. Hon tog nästa tåg upp. De slog till. Inflyttning skulle vara en månad efter skolstart. Dottern fick pendla till skolan. Det var bara ett fel. Huset var målat senaste gången med beige plastfärg. Tom var då ännu fanatisk med sådant. Skulle han börja med att lägga om taket? Dottern började i Hästhagenskolan. Efter skolan gick Eva till fritids om inte Mamma eller Pappa var hemma. Det var ”Vitsippan” bort mot storskogen. Dit där Drängseredsvägen går. Sonen började på dagis, vid Oskars höjd. Tom arbetade inom gymnasieskolan i Göteborg. Han var chef för verksamheter med problemungdomar. Agnes arbetade i en sådan verksamhet. Sömnad i träningsverksamhet. Tom bestämde sig för att börja med taket. Alla gamla tegelpannor plockades ned. Det var fint enkupigt tegel. Mer än hälften av pannorna var hela. Det skulle räcka gott till halva taket. De var bara väldigt fula. Fulla med mossa, lav, och smuts. Tom köpte liknande pannor till halva taket. 
 
Bättre pannor än de gamla fanns inte att köpa. Tom ville inte lägga upp så fula pannor. Han grubblade. Till slut kom Tom på en idé. Han blandade till stark soda, i en stor plastbehållare. Fick pannorna vara i sodan, tätt packade en halvtimma, så räckte det med några tag av en borste. Vips var pannorna som nya. Tom lade ny papp på taket. Sedan var det ett rent nöje att lägga ut pannor på de nya läkten. Taket blev som nytt. Tom satte sedan upp nya rännor. Svarta i plast. Det var snyggt, och kändes bra. Målningen återstod. Tom ville inte skrapa hela huset. Det måste finnas ett annat sätt, att måla på plastfärgen. Tom prövade olika vätskor. Bensin, lacknafta, och annat. Inget hjälpte färgen att fastna. Det var Falu rödfärg, Tom ville ha. Den är vattenbaserad. Till slut prövade Tom kaustiksodan han hade kvar i massor. Han strök på. Sedan fick den torka. Det blev en grå yta, som med fint sandpapper. Rödfärgen fäste lika bra som på rent trä. Lösningen var funnen. Nu skulle det räcka att vart femte år skrapa där plastfärgen lossnat. Och måla hela huset i rödfärg igen. Inga nya lager med täckfärg krävdes. Efter detta kunde Tom ägna sig åt insidan av huset. Han satte upp nya väggar. Byggde om köket. Satte in fönster, och en altandörr. Han gjorde ett nytt WC, och ett nytt badrum. Ett utomhusjobb till gjordes. En stor altan byggdes, när sonen var stor nog att hjälpa till. 
 
Tom fick mer och mer ansvar på jobbet. Han gjorde också ett journalprogram, åt psykologerna. Tom satt en tid varje kväll med det. Det blev bra. Eva blev större och fick nya kamrater. På gymnasiet fick hon två vänner, som hon umgås med än i dag. Eva älskade teater. Hon gick i frivillig teater, på skolan. En gång blev Eva rasande på Tom. Han föreslog henne att läsa ekonomi, efter gymnasiet. Något värre kunde han inte sagt. Eva hittade sedan en utbildning med ekonomi, statskunskap, och politik. Hon blev mycket nöjd, och har haft fina jobb sedan. Sonen, Bert, vantrivdes i skolan. Särskilt i matematik. Till slut lät läraren Bert, få gymnasieböcker i grundskolan. Kvartssamtalen hade gjort verkan. Bert trivdes. Han är nu forskare på Högskolan. Inom en linje som har hög ställning i Europa. Han har till och med lärt sig spela fotboll. Tom märkte aldrig att han pressade Bert. ”Jag vill ju bara lära Bert det jag vet är roligt”. Att alla måste gå sin egen väg, förstod Tom inte. Bert har rest mycket. Han har varit runt hela jorden. Men han har valt Sverige till slut. Berts bästa vän i skolan, bor kvar i Floda. Där går gränsen för Bert. Men han kan snickra. Bättre än Tom någonsin kunnat. Tom kunde ändå bra. Bert har ärvt mycket från föräldrarna. Det har Eva också. Det bästa föräldrarna gjorde, var att flytta till Floda, en gång för länge sedan.

Sensommar

Sensommar. 

När Tom var liten, var han alltid i Floda, på sensommaren. Pappa arbetade och kom bara upp på helgerna. Tom älskade att bada. Tom gick med sin bror, och Mamma genom skogen till Sävelången. Det gick en stig från strax efter branddammen, ner till Volvobryggan. Mamma hade fika med sig. Toms syster var sällan med. Hon var ofta bortlämnad på sommaren. Var hon med så gjorde hon egna saker. Stigen gick bredvid där de vita smultronen fanns. Där gick också bäcken mot sjön. Där som Tom och hans bror brukade leka. Stigen mynnade där vägen som gick runt sjön, tog över. De korsade järnvägsspåren. Mycket smultron växte där. De trivdes i solgasset, vid rälsen. En gång lade Tom örat mot rälsen, för att lyssna om något tåg var på väg. Det dånade. Han sprang upp. Ett tåg från Göteborg visade sig i kröken, vid stationen. Tom kastade sig i diket. Han blev mycket skrämd. Volvobryggan var ny och fin. Den var impregnerad i svart. Stim med abborrar, simmade runt bryggan. Solen stekte. Tom badade. Det fanns en stege ned i vattnet. Det gick lätt att ta sig upp. De satt på gräset och fikade. Mamma drack kaffe. Tom och hans bror drack saft.    

När de gick hem, spanade Tom efter svamp, invid stigen. Hans bror var så duktig på att hitta. Kantareller var bäst. Karl-Johan var också fint. När svamparna var små så hade de ännu inte fått mask. De stannade alltid vid branddammen. Bäcken på andra sidan vägen sprudlade av liv. Vattnet stänkte och glimmade i de solstrålar som nådde in. Tom kände sig alltid lite vemodig när de gick vägen hem. Det var den vägen som nu går till elljusspåret. Framme vid stugan bredde ängar och skog ut sig nedanför. Ovanför Sävegården låg ännu inga hus. När arbetare började fälla trän där, fanns många fågelbon synliga. Det var på stubbar och i liggande buskar. I stugans trädgård stod två gullregnsträd. Blommorna hängde ned i gula klasar. De var giftiga. I rabatten stod rosor. Mest rosa, som doftade underbart. Ibland satt Mamma i en trädgårdsstol, och rensade lingon. Hon hade en fin sommarklänning på sig. Hennes mörka lockiga hår, var lagom långt. Mamma var vacker. Hon var glad när hon rensade bär. Häcken hade vita små klockor. Den var tät, och fåglar trivdes där. Min bror visste var alla bon fanns. Han brukade visa mig. Tre små gulliga ägg, hörde till flugsnappare, som flitigt flög runt i vår trädgård.    

Katten satt på brunnslocket, och slickade sina tassar. En gång hade han fångat en mus. Tom tog musen, och gick in för att visa Mamma. Hon skrek, och blev rädd. Tom förstod inte varför. Runt huset växte blommor i rabatter. Lupiner trivdes där. Gullris och gullmora också. Blåklint, och gullviva. Många slags blommor i alla färger, och storlekar. Blomflugor samsades med bin och humlor. Blomflugor stod helt still i luften. Deras vingar slog så snabbt att de inte syntes. Husets grund var i natursten. Så skickligt byggt, att nästan inget murbruk hade krävts. Huset var rött med vita knutar. Pappa målade när det behövdes. På första våningen, låg rummet, och köket. Verandan förstås, mot vägen. Däruppe var ett sovrum. Ett rum till kunde det varit, men Mormor nöjde sig med en stor klädgarderob. Där fanns malar sade Mamma. En gullig liten kamin, värmde sovrummet. Där låg vi hela familjen och sov. Tom delade soffa med sin bror. Uppåt på tomten, mot Tranbergs till, låg en liten vedbod. Dasset fanns där. Vedboden var alltid fylld. Pappa tyckte det var roligt att hugga. Det tyckte Tom också. Fast Tom högg bara tunna små grenar. Igelkottar bodde i skräphögen. Ibland även ormar. Tom var inte rädd för möss, inte för igelkottar, men lite för ormar. 
 

Det fanns en sak till som Tom var rädd för. När det regnat, kom det fram många svarta skogssniglar. De var mjuka och slemmiga. Tom tyckte inte om sniglar. I skogen mellan Mormors stuga, och Tranbergs, fanns mycket träd. Där brukade Tom och hans bror fälla några. Det var inte deras tomt, men ingen brydde sig väl. De låg på vedbodens tak ibland. Med fickorna fulla av grus, sköt de prick med slangbella och pilbåge. En pilbåge gjordes av en tunn träslana. De prövade sig fram till vilket träslag, som var bäst. Sedan knöt de fast ett snöre i varje ända. Att göra pilar var roligast. På stenåldern hade man flinta i spetsen. Tom och hans bror nöjde sig med att tälja spetsen vass. De sköt högt över huset ibland. Då kunde pilen sätta sig i marken bland träden på andra sidan vägen. Ofta var den svår att hitta. Då använde de ett knep. De sköt en pil till, och sade, ”sök din bror”. Hade de tur så gjorde den det, och pilarna kunde hittas. När Tom var stor, och återigen bodde i Floda, hände en hemsk sak en gång. Toms pojke, lekte med sin vän. De tände eld på en myrstack. Tom fick veta det dagen efter. Då var stacken uppbrunnen. Ingen skogsbrand hade uppstått. De kom undan med bara förskräckelsen. Sådana hyss gjorde aldrig Tom som liten. Tur var väl det. Tom gjorde också hyss, men bara ”oskyldiga”.

Minnen

Minnen.

Tom tänkte tillbaka. Han har mycket minnen av sin bror. Av sin Pappa också. Sin Mamma har han få minnen av. Sin syster likaså. Ett minne av Mamma, är när de satt i en glänta åt Rudalen till. De hade varit i godisaffären, på vägen ut. Tom köpte sina lösa druvor som vanligt. Mamma köpte en damtidning. De gick till utkanten av skogen. Ängar öppnade sig ner mot där ishallar och fotbollsplaner, ligger nu. Då var det bara fält. Gräs och ängsblommor bredde ut sig så långt ögat nådde. En smal kant av skog, avgränsade mot en blå himmel. Mamma läste i sin tidning. Tom klättrade i de låga tallarna. Träden var inbjudande till klättring, här framme mot ängen. Tom utforskade berget. Mamma var inne i sin tidning. Plötsligt såg Tom något ovanligt. Genomskinligt berg stack upp ur bergsgrunden. Kanske kvarts. Det var likadant som i fönstren, på kaminen i Floda. Tom bröt loss några skivor. De var nästan genomskinliga. Ljus tog sig i alla fall igenom. Längre bort fanns vit kristallisk sten. 

Ett bygge var påbörjat vid ängen. Tom minns när han var i Floda med storasyster. Mamma var på en husmorsresa till Skåne. Mormor var i huset. Hon sov som vanligt i vardagsrummet, på första våningen. Tom och hans syster, där uppe, i sovrummet. Syster och han, låg i sängarna vid fönstret. Kökssoffan behövdes inte nu. Varje kväll sa syster att hon skulle gå ut en liten stund. Hon skulle strax vara tillbaks. Hon kom aldrig. Tom grät sig till sömns. Mormor var inget stöd. Hon var alltid arg. Tom eldade i den lilla kaminen. Det var en tröst. Han lade in små fina pinnar. De hade Tom och brodern huggit sommaren innan. Det var inget roligt att göra raketer, när brodern inte var med. Utanför rummet var det kallt. Där fanns en klädgarderob, som Tom aldrig vågade titta in i. Där fanns malar hade Mamma sagt. Mormor träffade en man. Han hette Emil, och var timmerman, till sjöss. De hade träffats på annons trodde Tom. ”Nej, de har träffats på annat sätt”, sa syster. Hon var första barn och satt alltid inne med facit. Kaminen hade fyra små fönster. Det var inte glas, utan små skivor av en bergart. Det syntes igenom, hur elden muntert flammade. I kväll kommer syster hem, tänkte Tom. Hon kom aldrig. En gång gick han gråtande ned till Mormor. Hon var arg. Tom gick ledsen tillbaks upp. 

Det var främmande för Tom, att vara ensam. Han hade ju alltid sin bror, och Mamma och Pappa nära. När Tom drömde hemska drömmar, sprang han till föräldrarna. Pappa var ofta vaken. Då kröp Tom ned hos honom. Toms Mamma och Pappa grälade alltid på kvällen. Det var när de lagt sig. Tom hörde det varje natt. Han längtade bort, till när Pappa och han var ute för sig själva. Det var trevligt om brodern var med. Tyvärr var Mamma också oftast med då. Skogen bakom berget, där Tom och Mamma satt, när hon läste sin damtidning, var liten. Mamma var glad när hon läste i sin tidning. Det gjorde Tom lycklig. Han visste inget annat tillfälle när Mamma var glad. Toms Mamma hade migrän. Nästan alltid. Då låg hon i sängen, och sa inget. Det var så hela Toms barndom, och uppväxt. På andra sidan den lilla skogen, från Ruddalens håll, fanns en lekpark. Det var en sådan där, där vuxna tanter arbetade. De hade ett litet hus, fyllt med roliga saker att leka med. Man lånade sakerna en stund, och lämnade tillbaks dem sedan. Det bästa Tom visste var små kärror, man kunde ligga på, och sparka sig fram. Skogen var fylld av stigar. Tom sparkade sig fram längs stigarna. Marken var fylld av harsyra. Tre ljusgröna blad, på en liten stjälk. Ibland var det fyra blad. Det betydde tur. De smakade syrligt och gott. Tom åt massor. I huset fanns också käglor, krocketspel, och mycket annat. Tom älskade lekstugan. 

I Floda fanns Emil. Han var snäll. Inte alls så där arg, som Mormor alltid var. Hon är ledsen, för att Morfar Sidor lämnade henne, tänkte Tom. Hon hade bipolär sjukdom, sa syster, när de var stora, och syster blivit läkare. I skogen växte blåbär och lingon. Pappa kom upp på sin moped. Pappa och Tom plockade kantareller och bär i skogen. När Mamma kom hem från husmorsresan var hon extatiskt glad. Hon berättade i timmar, om hur hon haft det. Hon frågade inte hur Tom haft det. Sedan berättade hon om prinsen Carl-Gustav. Hon hade läst i tidningen om honom. Hon visste precis hur hans sommar varit. Hon hade en damtidning med sig. Pappa gjorde mat. Det var makrill med färsk potatis. Det tyckte Mamma om visste han. Särskilt stekt makrill. Mamma läste i sin tidning. När vi ätit fick Mamma migrän. Hon gick och lade sig. Vi skulle inte störa. Tom gick till lekstugan. Det var stängt. Klockan var mycket. Han gick sakta hem. Tom tänkte på sin bror. På vägen hem dök Janne upp. Det var Toms bästis. De gick hem till Janne, och lyssnade på musik. Det var ”gamle svarten”. Jannes syster var där. Hon som Tom älskade. Tom var ändå inte glad. Han kände sig tom inuti. Han förstod inte varför.

Igelkott

Min farbror. 

Min farbror, Uno, fäktades med pekfingret. Det slutade alltid med att man blev kittlad på magen. Jag kiknade av skratt. När Uno var ung, körde han motorcykel. Grannen Svensson hade en son, Jan, som var jämngammal med Uno. Han hade också motorcykel. På den tiden fanns inte motorvägen mot Stockholm. Man körde den slingriga vägen mot Jonsered. Den sista kröken vrider sig 90 grader på hundra meter. Det var glest med trafik, så det gick att köra fort. Jan sneddade över på höger sida i kröken. Där mötte han en lastbil. Jan dog i krocken. Uno slutade inte att sörja honom. Uno visste inte då, att han skulle sluta sitt liv, på samma sätt, långt senare. När Mormor var där, sov hon i soffan på första våningen. Vi sov i rummet på andra våningen. Mamma och Pappa i sängarna, och min bror och jag i den utdragbara soffan. Det var en sådan där gammaldags kökssoffa som var smal, med ett tunt överlägg, och brunt trä. När man drog ut underdelen så fick två barn plats. Fast det var trångt. 
 

Vi höll värmen med en liten kamin. Rund och svart, med fyra små fönster av genomskinligt bergskiffer. Den övre hatten gick att ta av. Det var för att man skulle kunna laga mat på den. Min bror och jag, kom på en skojig lek. Vi gjorde små raketer.  Vi fick aluminiumfolie från cornflakespaket. Svavlet på tändstickor, gick att skrapa av. Svavlet från några tändstickor, lade vi i en lagom stor bit folie. Man vek noggrant ihop det, till ett rör. Vi klämde ihop ena änden. Ofta som ett V. Det var bakändan. I framändan vek vi in folien hårt. Vi lade raketen på spisen, som nästan var röd, av värme. Vi matade in små pinnar för att värmen skulle bli så hög som möjligt. Efter någon minut tändes svavlet. Eldkraften sprutade bakåt, där det var lättast att komma ut. Raketen lyfte och flög genom rummet, med en strimma av rök, efter sig. Kaminen stod vid väggen motsatt emot fönstret. När det lyckades bäst, flög raketen över rummet, och fram till fönstret. Mamma och Pappa visste nog inte om denna lek. Det var väl hyss, av värsta sorten. 
 
I vedboden högg vi små pinnar, och samlade i en hög för sig. Det var förberedelse, och nästan lika roligt som leken. Lika roligt var att bygga stegar. Vi fällde några tunna björkar, i skogen uppåt, utanför tomten, och sågade av dem i lagom längd, för vedboden. Vi gjorde stegpinnar, lagom långa för bredden i stegen. Att spika fast stegpinnarna, var roligast. Man visste också, att så skulle vedbodtaket bli vårt. Det här gjorde vi ganska ofta. Stegen var av färskt trä, och ruttnade snabbt. Bredvid vedboden låg vår avfallshög. I den bodde igelkottar. På den tiden visste man inte att igelkottar inte tål mjölk. Så vi satte ofta ut mjölkfat. Där stod två stora björkar. Pappa satte dit en kraftig bräda och gjorde en gunga, när jag var liten. Det har jag på kort, när jag gungar. Det regnade ofta. Då kom sniglarna fram. De var svarta och äckliga, tyckte man. Slemmiga och dallrande. I köket fanns också en vedkamin. När jag blev större, satte vi in en öppen kamin i rummet. ”Nu börjar det bli drägligt om knäna”, sa Uno. Det skrattade vi åt många gånger. I köket fanns något skrämmande. I mitten av golvet, var en lucka, med en svart järnring i. Mamma drog ibland undan bordet, och tog tag i järnringen. En avgrund öppnade sig. Det var en mörk och kall källarhåla. När jag blev lite större, vågade jag följa med ner. Där luktade jord och gammal stenhåla. Längs väggarna stod hyllor i trä. Konservburkar, av den gamla sorten, med gummiringar kantade jordhålan. De flesta var fyllda med sylt. Vi gick ner på en stege av gammalt trä. 
 
Jag tänkte på torkvinden i Göteborg. Den var också av gammalt brunt trä, och luktade svagt konstigt, och orört. Vi hade ingenting i vår vindsskrubb. Det var tomt och skrämmande. Och inget lås. Jag mindes när jag var ny på Basungatan i Frölunda. Fyra år. En pojke tog ner mig i källaren. Vi gick in i hans skrubb. Han drog ner sina byxor, och mina. Jag förstod ingenting, men jag tyckte han var konstig. I köket fanns ett stort skafferi. Jag lärde mig att göra något gott. Filbunke. Man hällde mjölk i en djup tallrik, och ställde i skafferiet. Nästa dag var det en gul massa på ytan i fatet. Det smakade gott. Under fanns vitaktigt vatten. Lådbilarna påminde mig om Uno. Han älskade bilar. Det kom jag också att göra, många år senare. Det var här det började. Mamma låg på övervåningen. Hon hade migrän. Det hade hon på Londongatan också. Ofta låg Mamma på övervåningen, och hade migrän. Jag älskade henne. Varför kunde jag inte nå henne? När jag blir stor skall jag lära mig att nå min Mamma.

Moped

En moped. 

En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drängseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen. De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna. 
 

En gång kastade jag min kniv mot marken, där en geting surrade. Kniven satte sig i marken, och skiljde getingens bakkropp från resten. Vi sköt ofta slangbella mot getingar i blommorna. Slangbella gjorde vi, av en y-formad gren. Gummiband var vanligt, men ibland fick vi tag i ventilgummi. På den tiden köpte man sammanhängande ventilgummi för cyklar, och klippte av dem, i lagom längd. Till en slangbella klippte man inte mycket. I centrum av slangbellan fäste man en tyg, eller läderlapp, som knöts fast vid ventilgummina. På sidan av tomten, upp i backen, hade vi en vedbod, med en bekvämlighet. Vid kanten av vägen samlades grus. Vi plockade fickorna fulla, min bror och jag. Sedan tog vi den lilla stege, som vi snickrat, av tunna björkstammar. Reste den mot vedboden, och klättrade upp på taket. Där låg vi och pricksköt mot trädstammar, på andra sidan huset, häcken, och vägen. Det hördes när vi träffade en trädstam. Pang! Ovanför Sävegården ligger nu ett villaområde. När vi var små var där skog och ängar. Jag såg en svart orm ringla sig i gräset. En bäck rann genom skogen ända ner till Sävelången. Min bror visste vad alla blommor hette. Han visste också vad träd hette. Han visste vad fåglar hette, och kunde hitta fågelbon överallt. Han visade mig boet, hos svartvita flugsnappare, i vår egen tomt. Äggen var så små. 
 
När villaområdet mellan vårt hus, och Sävelången byggts, blev det en affär ovanför Sävegården, i ett litet hyreshus. Det var mindre än halva vägen, till stationen. Pappa tog oss med på svamp, och bärutflykt. Vi gick uppför vår backe. Förbi Tranbergs, och in i dunkla skogen. Grön mossa bildade mjuka sängar, för en stunds vila. Askar och bokar, strålade i alla färger. Gult, brandgult och rött. Björkarna var vackert gula. En myr öppnade sig. Små tallar kämpade mot vattenbadet i myrens mjuka sänka. Köttätande växter, sileshår, fångade flugor på den vattensjuka slätten. Längst ut fanns en liten sjö, där vi trodde att en fåraherde gått ner sig. Följde man stigen var det ingen fara. På andra sidan myren, dignade tuvorna av lingon och blåbär. Kantareller och taggsvamp, drog uppmärksamheten till sig. Man hade ofta inte tillräckligt med kärl med sig. 
 
Starkströmsledningar korsade skogen, och surrade märkligt. Vid kanten av myren. Mot vår väg, låg en liten branddamm. Efter den kom ”steniga backen”, som leder till elljusspåret idag. Vatten forsade från dammen, under vägen, och gav en munter bäck, genom skogen. Där seglade våra barkbåtar, snabbt, trots stenar och krökar. Bäcken gick vidare genom skogen, och mynnade i sjön. Vattnet var brunt, och förmodligen järnhaltigt, från myren. Runt bäcken växte vita smultron. De blev gula när de var mogna. De var minst dubbelt så stora som vanliga smultron, och mycket goda. Långt senare tog vi plantor och satte, hos Mamma och Pappa på Londongatan. Åt andra hållet, ner på väg mot Oskarshöjd, ligger idag villor och en skola. Hästhagenskolan. Då kom vi fram ur skogsbrynet, till en stor sänka. Där nere gick hästar och betade. Det var mycket vackert. Pappa älskade att utforska nya marker. Runt Floda finns inga gränser, som det gör på en liten ö. Där var gränslöst. Vi älskade Floda i tidig höst. Mamma, Pappa, mina syskon och jag.

Torg

Floda torg.

Det är en mellandag. Tom har gått sina förmiddagspromenader. Det var en ung man från Afghanistan idag. Tom minns inte hans namn. De brukar prata mycket. Mest om fotboll. Idag var de tysta. Fotbolls-VM är ju slut. Tyskland vann. ”Du höll ju på Tyskarna”, sa han. Tom nickade. ”Det har hänt en tråkig, och en rolig sak”, sa Tom. Det tråkiga är att texten i GP, blir uppskjuten. Det roliga att Öckerö kommun publicerar mina texter om Bohuslän. När Tom kom hem, ringde Anna. Hon är diakon, inom statskyrkan. De brukar träffas och prata. Anna föreslog att hon hämtar Tom halv ett. De åker till kyrkan. Den ligger en bit bort. Tom vågar inte lova, att han orkar gå hem sedan. Det är ju ruskigt varmt dessutom. Anna erbjuder sig att köra honom tillbaks. Tom känner sig lite lättad. Egentligen borde han köra själv. Han borde cabba ner. Det är verkligen en sådan dag. Toms bror har fortfarande inte hört av sig. Nu är det precis en vecka sedan de mailade. Brodern var i Göteborg. Tom föreslog att han skulle komma upp till Herrljunga, och hälsa på förra onsdagen. Brodern lovade att höra av sig, när han kom hem. Tom blir orolig. Han är rädd att brodern är arg. Brodern tyckte att han var dåligt framställd i några texter. Särskilt i texten ”Sork”. Tom har ändrat, så brodern borde vara nöjd.  

Det är svårt att skriva minnen, med fantasier i. Man måste vara varsam med andra personer då. Det är så lätt att tillskriva dem tankar och känslor, som egentligen var Toms egna. Någonting måste brodern ändå ha känt, när det hände på riktigt. Bäst att inte ha med känsliga personer. Eller alltid byta alla namn. Tom lutar nog åt det. Även om man byter namn känner nog vissa ibland igen sig. Det blir i alla fall bättre. Tom skriver t.ex. bara ”brodern”. Läkaren från Öppenpsyk ringde. Tom redogjorde för halveringen av mediciner. ”Bra”, sa hon. Tom blev förvånad. Tidigare har hon inte velat ändra någonting. Hon lovade att fundera på om medicinen kan påverka Toms ben. ”Man kan bli stel i hela kroppen”, sa hon. Tom fick sin mat. Han hade beställt två kakor mörk choklad. Det är emot Toms principer. Han äter egentligen bara nyttiga saker. Han var nära att beställa glass. Det är ju väldigt varmt. ”Magnum”, tänkte Tom. Eller 88. Det åt Tom ofta när han var ung. All mat fick i alla fall plats i kylskåp, och frys. Efter lunchen kände Tom sig lite orolig för besöket hos Anna. Tom hade lovat att komma ut på gatan klockan halv ett. ”Tänk om hon är försenad”. Det finns ingen bänk där ute. Det finns en bänk alldeles utanför entrén. Där brukar någon sitta och spotta. Tom har väldigt svårt för spott. I trappan längre bort, runt huset, finns ibland så mycket spott att det är svårt att ta sig fram. Tom vill inte trampa i spottet. Det är kanske mannen som bor över. Han som slänger tända fimpar i Toms balkonglådor. Det får inte hända igen. 
 
Nu vet ändå Tom hur han skall göra. Börjar det brinna så skall Tom hämta en spann. Sätta balkonglådan över spannen, och sedan hälla på vatten. Då behöver inte tvätten nedanför bli skadad. Den andra grannen under, är ljushårig. Hon arbetar som ekonom i församlingshemmet. Hon med tvätten är mörk med en liten hund. De hälsar alltid vänligt när de möts. Häromdagen stötte Tom på den ljusa ute. De hälsade. Hon har barn. Det grälas ständigt på barnen där nere. Här är så lyhört. Tom spelar på sin keyboard varje dag. Han använder lurar för att inte störa. Plötsligt, för några dagar sedan, insåg Tom en sak. Han sjunger till musiken. Visserligen i en mikrofon, men ändå högt. Tänk om de hör sången, utan musik. Tom vet hur hemskt det kan låta. Efter det sjunger Tom inte längre. Han bara ”tänker” sången. Oj, nu är klockan tjugo över tolv. Strax skall Tom gå ut. Tom var i Skallsjö kyrka med Anna. Hon hade handlat, bullar och muffins, i Lerum. Anna hade också handlat åt en liten tant. Många har inte råd att köpa mat längre. Anna har tjugo tusen att handla mat för. Hon får inte ge någon pengar. Bara handla mat. 
 
Det var så lugnt och fint i Skallsjö kyrka. Tom och Anna satt i ett litet kafferum, bredvid ingången. ”Vapenrum”, tror Tom att det heter. Ett vackert fönster, med böjd V-form upptill, gick till själva kyrkorummet. Anna bjöd Tom på kaffe och hembakade bullar. ”Det är för varmt för att baka mer”, sa Anna. En tant var med. Hon var kyrkovakt. Efter en stund kom ett danskt par in. De tog kort och ställde frågor om kyrkan. Anna visade en bok med bilder från Nääs. Sedan körde Anna Tom hem. När de körde över motorvägen, sa Anna att hon trivs så med sin gård. Hon gräver och planterar. ”Det är så skönt att äntligen få arbeta med kroppen”, sa Anna. Hon har hönor och kycklingar, på gården. Anna pratar om existentiell psykologi. Äntligen kan hon skriva, och bli klar med en utbildning hon går. Tom börjar tänka på sin eftermiddagspromenad. För några veckor sedan köpte Tom ett par kortbyxor, vid Floda torg. Det är jeanstyg. Affären sålde bara barnkläder förut. Nu säljer de även herr, och damkläder. Tom är glad att han bor så nära Floda torg.

Tidigt

Tidigt.

Tom vaknade tidigt i morse. Redan klockan fem. Det gick inte att somna om. Tom klädde sig. För några veckor sedan köpte han ett par kortbyxor, vid Floda torg. Affären sålde bara barnkläder förut. Nu säljer de även herr, och damkläder. Det var ett par jeansshorts. ”Skönt att ha ett par kortbyxor nu, när det är så varmt”. Tom är nöjd med sina shorts. De är snygga också, och dessutom inte löjligt långa. Tom åt frukost. En banan och en kopp kaffe. Tom har väldigt bestämda matrutiner. Varje morgon en banan och en stor kopp kaffe. Näskaffe. Tom tar på sig skorna. Det är ett par svarta träningsskor som han är mycket nöjd med. Han har bytt kardborreband en gång. Det kostade 140 kronor. Det var det värt. Tom kan knyta skor, men det är väldigt svårt. Det är svårt sedan Tom skadade sin vänsterhand. Den har full rörlighet men ingen känsel. Då är det svårt. Tom griper sina vandringsstavar, De är fjädrande. Lufttrycksfjädring. Gråa med svarta handtag. De duger. Helst skulle Tom velat ha utan fjädring, men det får gå så här. Handledsbanden har slingrat sig. Det gör inget. Tom bär stavarna, och tar sig sakta ut. Porten är låst till klockan sju. ”Tur att jag tog nycklar”, tänker Tom. Han tar vägen mellan husen. 

Dumt att vägen inte heter ”Arfwedssons väg”, ända ut. Inte ens taxichaufförer hittar. ”Hoffmans väg”, eller något sådant står det där ute. Den branta biten går bra. Det är issprängt i asfalten. Tom tar sig ned till parken. Centralskolan är tom på barn. Annars är de alltid och leker upp på vägen, och ovanför i buskarna. Många barn hälsar på ett trevligt sätt. Vissa frågar vad Tom heter. Märkligt. Nu är det tomt. Det börjar redan bli varmt. Tur att Tom har bara en T-shirt. Han kommer fram till Allébacken. Nu syns Sävelången. Där satt Tom med Greta för en månad sedan. Greta är snäll. Hon ringer ett par gånger i veckan. Nu arbetar hon på Vårdcentralen, och trivs mycket bra. Tom känner sig lite stolt. Det var hans råd till Greta. Att lämna sin trista arbetsplats, och börja i Floda. Biblioteket har sommarstängt. Tom har en bok om Rörö. Han funderar på när de öppnar igen. Boken Tom lånade gången innan, hette ”emigrantvisor”. Han som arbetade var oerhört trevlig. Det var faktiskt osannolikt. Det var uppenbart att han blev väldigt glad över att någon lånade just den boken. ”Han måste älska sitt jobb”, tänkte Tom. ”I värsta fall får jag ta mig till Lerums bibliotek”, Tom gick vidare. Så här tidigt ser mig ingen genom Hemtjänstens fönster. Han rundade huset, och gick upp för backen mot parken. 

Benen blev inte tröttare. De var ju redan som gelé när Tom startade. Han tänker på Greta. Hon bor i en fin villa mot Gråbo. Där finns en guldfiskdamm. Hennes man sköter den. Gretas man hugger ved till den öppna spisen. Gretas man är speciell. Han heter Jesper. Bara det är speciellt tycker Tom. Jesper är freelans. Han hittade gamla fotografier på en vind. Tio tusen. Svartvita, efterfrågade. Sedan tio år lever han på att sälja dessa fotografier. Jesper är mycket begåvad. Samhällets mest begåvade personer passar nog inte riktigt in. Jespers och Gretas son läser på Chalmers. ”Att bli forskare är kanske en väg att gå för alltför begåvade”, tänker Tom. Toms son är forskare. ”Jag borde läst matematik”, tänker Tom. Där efterfrågas annorlunda sätt att tänka. Inom matematiken finns andra platser. Där uppmuntras man att gå in i främmande världar. ”Det skulle passa mig”, tänker han. Han satt med Greta på bänkarna vid Sävelången. Hon tror mycket på träning. Gärna gym. Riktig kost. Motion. Promenader. Dans. Bantning. Tvådagarsmetoden. Jesper gör allt vad Greta vill. De älskar nog varandra. Så som Tom älskade Agnes en gång för länge sedan. Han tänker på sin dotter. Hon hade hela sin uppväxt i Floda. Rötterna finns ändå i Bohuslän. Toms förfäder fanns mest på Rörö. Toms Farfars Morfar var Rörös mäktigaste man, på artonhundratalet. Han var född sjuttonhundranittio. 

Jesper är släktforskare. Toms dotter också. Det har smittat av sig på Tom. Toms Pappa talade Bohusländska. ”Her har di slebat, och her har di slett”, kunde han säga. Han var fascinerad av ruiner och lämningar. Tom känner sig kluven. Pappa kom från Bohuslän. Mormor också. Mamma växte upp i Floda. Här har Toms barn vuxit upp. Varje sommar var Tom i Floda, som liten. Han har bott i Floda i mer än trettio år. Tom vaknar upp. Han är nu ute ur parken. Centralskolan är bakom honom. Mobilen visslar till. Greta har skickat ett mail. Han tar vägen mot trapporna. Det ger nog bäst träning. Han kämpar sig uppåt. Trappan är fri från spott. Märkligt. Har fastighetsskötaren, Tommy, lyckats. Tom tänker på att flickor nu tar efter allt dåligt manligt. De har även börjat spotta, snusa, dricka, slåss, knarka, stjäla, och mörda. Tom tänker att allting inte är bättre nu. Internet är ändå bra. Bloggar är oerhört bra. Texter går att sprida. För den som vill finns inga gränser. Tom går den sista tunga biten. Han ser Floda Allé, uppför berget. Någon har parkerat vid grinden. Tom tar sina stavar i handen. Det krävs nyckel för att komma in. Klockan är halv sex. Det är mycket varmt. ”Saft i mängder”, tänker Tom.

Rosor

Rosorna. 

Sönnevi satt bland rosorna och grät. Deras skära blomblad liknade hennes mjuka kinder. Gullregnet vände sina gula blomklasar, och försökte förstå. Häckarnas vita klockor lyssnade. De svartvita flugsnapparna stannade som kollibrier i luften, och spanade. Ängsblommorna tittade förundrat. Humlor och bin, slutade kivas med blomflugorna, om den finaste nektaren. Gräset längtade efter att bli slaget. Det doftade rent, efter regn. Sönnevi hade tappat sin finaste docka. Hon var tre år äldre än jag. Håret var långt, gult, ja nästan vitt. Ögonen stora och blå. Hon lade sig ned. Rosorna kramade henne. Sönnevi hette Tranberg. Det var de som bodde på höjden. Hennes Pappa snickrade jämt. I en lillstuga bodde Sönnevi, och hennes äldre bror, Nisse. Nisse simmade. Han var bäst i Floda. Kanske var han bäst i Sverige. För mig, som var liten, var han bäst i världen. 

Nisse var jämngammal med min syster. Hon var ofta där. En kväll stannade hon länge. När hon kom hem var Pappa rasande. Han kallade henne, slinka, och slyna. Hon grät. De hade ju bara berättat spökhistorier. Dockan hade Sönnevi fått på sin födelsedag, för ett år sedan. Mamma hade sytt den. Mormor var sömmerska, och Mamma lärde sig tidigt att sy. Hon fick aldrig gå i skolan, och lära sig ett yrke. De var för fattiga. Hennes begåvning, fick i stället, gå ut över hela hennes liv. Mamma sydde mycket. Hon tyckte om att sy kläder, som såg ut, som de gjorde annars om tio tjugo år. Pappas arbetskläder var tuffa. Som arbetskläder är idag. Till min syster sydde hon en kappa som vore modern idag. Men då var det då. Hon kallades ”lille rocken”, och kände sig fattig. Pappa hade inte heller fått läsa, och var bara målare. Kanske var vi fattiga, men jag upplevde aldrig det. Jag hade min bror. Det var en rikedom, som alltid gjorde livet spännande och rikt. En gång lånade Tranberg, ett spett av Mormor. Han glömde lämna tillbaks det, och tiden gick. 

Mormor var känd för sitt hetsiga temperament. Kanske blev hon hetsigare efter att Morfar lämnat henne. Till slut kom han ihåg, och kom ner för att lämna det. Det var ute vid jordgubbslandet. Jorden var lucker och mjuk där. Mormor tog emot det. Sedan tog hon sats, och körde det en halvmeter ner i jorden. Spettet gick rakt genom Tranbergs högra fot! Så berättade morbror Uno. Vi skrattade mycket. Det var typiskt morbror, att berätta så. Jag tyckte mycket om Sönnevi. Hon fick en ny fin docka, men det blev aldrig detsamma. Jag älskade Agnes när jag blev stor. Min barndoms förälskelser, var alltid, blonda och blåögda. Agnes var mörk och brunögd, med de största ögon jag sett. Hon var den vackraste av alla. Nästan alla mina förälskelser, var några år äldre, än mig. Så var det också med Agnes. Jag trodde att jag valde henne, för hennes begåvnings skull. Och hennes skönhet. Och att hon tänkte så likt mig, men hon kunde också sy. Hon sydde kläder till våra barn, och gosedjur. Bland många sökande fick hon arbete på gymnasieskolans verksamhet, om sömnad. Hon ställde ut kläder, och gosedjur, i våra lokaler. Mina chefer kom och tittade. Det var aldrig tal om, vem som skulle få jobbet. 

Det var en träningsverkstad, med trä, metall och sömnad. Lokalerna var i Gamlestaden, nära ån som rinner ut i älven. Gymnasieförvaltningen låg nära där. Mitt emot ligger Kristinedalsbadet. Där spelade hon innebandy med ungdomarna. Agnes var duktig i alla sporter. Hon spelade också tennis med mig, och lärde sig oerhört snabbt. Bara utförsåkning på skidor hade hon svårt för, men det finns väl en tröskel när man inte längre blir rädd. Jag älskade utförsåkning. Särskilt att köra störtlopp. Vi åkte alltid nästan till Hemsedal. Dit åkte vi med ungdomarna på jobbet också. En gång krockade en åkare ur Österikiska ungdomslandslaget, med en kvinna. Hon dog. Jag blev försiktigare efter det. Längst upp på vidda i norr, drack vi vårt kaffe, och solade så skönt. Då var vi lyckliga. ”Har du inte spelat fotboll”, sa jag till en ung man i Kristinedalsbadets café. ”Jag gör så gott jag kan”, svarade han. Han stod framför mig. Eftersom jag spelat fotboll i klubb, i min ungdom, kände jag igen honom. Jag kunde inte avgöra om jag spelat med honom, eller mot honom. Antagligen med, eftersom jag kände igen honom så väl. Då trillade polletten ner. Det var Torbjörn Nilsson. Blåvitts bästa spelare, och Sveriges bästa. Kanske bäst genom tiderna. Han klarade inte att bli proffs. Han var för blyg, men gick hos psykolog, och gjorde comeback i Blåvitt. På läktaren ser man ofta passningsvägar, som spelarna inte ser där nere på planen. Torbjörn såg det vi inte sett på läktaren. Sönnevis nya docka var finare än den första. Hon kunde inte se det, eller ta till sig det. Älskade jag Agnes också för att hon kunde sy så bra? Bättre än min Mamma, tror jag.