Fågeln.
När Tom gick hem från badet i Sävelången, gick de stigen mot branddammen. Det var Mamma, Toms bror, och Tom. Marken var täckt av blåbär och harsyra. Tom älskade harsyra. Han plockade och åt. Ibland hittade han växter med fyra blad. Det betyder tur, visste Tom. Han visste bara inte om man skulle äta dem också, eller om de skulle få stå kvar. Tom bestämde sig för att de skulle stå kvar. Det fanns ju tillräckligt av vanliga, att äta. Toms bror och Mamma plockade blåbär. De hade med sig en bytta till det. Mamma tänkte alltid på allt. När Tom ville vidare, så dröjde de kvar. Tom visste att blåbär med mjölk är gott, så han lät dem hållas. Han började hjälpa att plocka. Längst in i skogen fick Tom se något märkligt. Det var en halvstor fågel som skuttade på marken. ”Det är en starunge" sa Toms bror. Brodern visste allt om vad fåglar heter. Han visste också allt om träd och blommor. Det var något fel med fågeln. Det såg Tom. Den försökte flyga men ena vingen hängde liksom ned. Den har brutit vingen, sa brodern. Tom tyckte synd om fågeln. Den var så söt, och fin. Den var brun. Vuxna starar är mörkare.
Tom mindes musen och visste inte vad han fick göra. ”Kan fågelungen få någon mat”, frågade Tom. Nej, den kommer nog att dö, svarade brodern. Tom kände hur det slet och gnagde i bröstet. ”Får jag rädda den", frågade han Mamma. Hon nickade. Fågeln låg alldeles stilla bland riset. Helt nära Tom. ”Den kanske är utsvulten”, tänkte Tom. Han böjde sig ned och tog fågeln. Den låg alldeles stilla. Tom lade den mot bröstet och smekte den med läpparna. Den kröp intill. De kom till bäcken. Vattnet porlade och gnistrade i de solstrålar som nådde dit in. Brodern hade nu gått över till att plocka vita smultron. Han åt dem genast. Sedan bad han Mamma om en hink till. Mamma och brodern plockade nu smultron. Det fanns hur mycket som helst. Hinken var snart full. Tom såg på bäcken. Fågeln rörde sig lite. Den gjorde inga försök att lämna Tom. Den låg så fint invid bröstet. När de kom fram till branddammen stannade de. De tittade ned i vattnet. Något grönt ludd växte från botten. På ytan grodde små gröna blad. Det fanns mest vid kanterna. I mitten var det tomt. Där kunde man se ned mot bottnen. Vattnet såg stilla ut. Helt stilla var det nog inte. Bäcken kom ju från dammen, och plaskade muntert sin krokiga väg fram. Där brukade de leka med barkbåtar.
Om man följde bäcken, så kom den fram till en stor äng. Där hade Tom sett en svart orm en gång. ”Det är en huggorm”, sa brodern. Bäcken fortsatte sedan ända ned till Sävelången, där den rann ut. Då fanns inga hus över Sävegården. Fågeln låg stilla vid Toms bröst. De gick grusvägen fram, mot huset. Tom smekte fågeln. När de var hemma hjälpte brodern Tom att fånga insekter. De matade fågeln. De gjorde i ordning en mjuk plats på verandan. Där fick fågeln ligga. De ville inte att fågeln skulle bo ute. Där fanns inte bara katter. Rovfåglar, hundar, och rävar var också ett hot. Fågeln åt och trivdes. Vingen läkte sakta men säkert. Toms bror spjälkade vingen. Han band fast den på rätt plats vid kroppen. Fågeln tyckte nog om det, för den såg lugn ut. Brodern uppfann en håv, att fånga insekter med. Som tur var åt den även myror. De var lätta att fånga. Alldeles utanför tomten, fanns en stor myrstack. De fångade myror i en glasburk. Fågeln, som de kallade ”Skutt”, åt gärna ur burken. En dag försökte Skutt börja flyga. De tog försiktigt av bandaget. Vingen verkade läkt. Skutt hoppade ut på trappan. Han skuttade ned till marken. Gullriset lyste i rabatten. Lupinerna drog sig mot häcken. De rosa rosorna lyssnade i rabatten.
Tom och hans bror undrade vad som skulle hända. Då började Skutt springa. Han bredde ut sina vingar, och flaxade. Skutt sprang på trädgårdsgången mot ängen. Plötsligt fick han luft under vingarna. Han lyfte över fältet, mot skogen. Skutt flög. Han försvann över skogen. Skutt kom aldrig tillbaka. Tom grät. Han saknade Skutt så. Brodern var glad att Skutt kunnat flyga. Att vingen läkt så bra. Tom satt på trappan och grät. Då kom katten fram. Den strök sig mot Toms ben. Tom smekte katten. Den spann. Det surrade stillsamt. Hon var nog glad att Skutt gått vidare. Tänk så snäll hon varit. Tom hade inte tänkt på katten. Hon hade hållit sig undan. Det var som om hon förstått att Skutt bara var där tillfälligt. Hon slickade tassarna. Tom gick och hämtade ett fat fet mjölk. Hon sörplade genast. En moped hördes på avstånd. Knattret växte i styrka. Så svängde den upp mot tomten. Pappa. Tom rusade ut mot Pappa. Det var idag de skulle gå till skogen. Bara Tom och Pappa. Pappa ställde in mopeden i vedboden. ”Jag skall bara byta kläder”, sa han till Tom. Brodern gick in till Mamma. De skulle göra smultronkräm. ”Det kan vi ha till efterrätt”, sa Mamma. Pappa älskade skogarna i Floda. Det gjorde Tom också. ”Jag vill gå över myren”, sa Tom. Javisst sa Pappa. Vi går över myren. Vi tar med oss flera hinkar. Där finns inte bara svamp. Där finns lingon också. Tom och hans Pappa älskade Flodas skogar. ”Nu går vi”, sa Pappa.
När Tom gick hem från badet i Sävelången, gick de stigen mot branddammen. Det var Mamma, Toms bror, och Tom. Marken var täckt av blåbär och harsyra. Tom älskade harsyra. Han plockade och åt. Ibland hittade han växter med fyra blad. Det betyder tur, visste Tom. Han visste bara inte om man skulle äta dem också, eller om de skulle få stå kvar. Tom bestämde sig för att de skulle stå kvar. Det fanns ju tillräckligt av vanliga, att äta. Toms bror och Mamma plockade blåbär. De hade med sig en bytta till det. Mamma tänkte alltid på allt. När Tom ville vidare, så dröjde de kvar. Tom visste att blåbär med mjölk är gott, så han lät dem hållas. Han började hjälpa att plocka. Längst in i skogen fick Tom se något märkligt. Det var en halvstor fågel som skuttade på marken. ”Det är en starunge" sa Toms bror. Brodern visste allt om vad fåglar heter. Han visste också allt om träd och blommor. Det var något fel med fågeln. Det såg Tom. Den försökte flyga men ena vingen hängde liksom ned. Den har brutit vingen, sa brodern. Tom tyckte synd om fågeln. Den var så söt, och fin. Den var brun. Vuxna starar är mörkare.
Tom mindes musen och visste inte vad han fick göra. ”Kan fågelungen få någon mat”, frågade Tom. Nej, den kommer nog att dö, svarade brodern. Tom kände hur det slet och gnagde i bröstet. ”Får jag rädda den", frågade han Mamma. Hon nickade. Fågeln låg alldeles stilla bland riset. Helt nära Tom. ”Den kanske är utsvulten”, tänkte Tom. Han böjde sig ned och tog fågeln. Den låg alldeles stilla. Tom lade den mot bröstet och smekte den med läpparna. Den kröp intill. De kom till bäcken. Vattnet porlade och gnistrade i de solstrålar som nådde dit in. Brodern hade nu gått över till att plocka vita smultron. Han åt dem genast. Sedan bad han Mamma om en hink till. Mamma och brodern plockade nu smultron. Det fanns hur mycket som helst. Hinken var snart full. Tom såg på bäcken. Fågeln rörde sig lite. Den gjorde inga försök att lämna Tom. Den låg så fint invid bröstet. När de kom fram till branddammen stannade de. De tittade ned i vattnet. Något grönt ludd växte från botten. På ytan grodde små gröna blad. Det fanns mest vid kanterna. I mitten var det tomt. Där kunde man se ned mot bottnen. Vattnet såg stilla ut. Helt stilla var det nog inte. Bäcken kom ju från dammen, och plaskade muntert sin krokiga väg fram. Där brukade de leka med barkbåtar.
Om man följde bäcken, så kom den fram till en stor äng. Där hade Tom sett en svart orm en gång. ”Det är en huggorm”, sa brodern. Bäcken fortsatte sedan ända ned till Sävelången, där den rann ut. Då fanns inga hus över Sävegården. Fågeln låg stilla vid Toms bröst. De gick grusvägen fram, mot huset. Tom smekte fågeln. När de var hemma hjälpte brodern Tom att fånga insekter. De matade fågeln. De gjorde i ordning en mjuk plats på verandan. Där fick fågeln ligga. De ville inte att fågeln skulle bo ute. Där fanns inte bara katter. Rovfåglar, hundar, och rävar var också ett hot. Fågeln åt och trivdes. Vingen läkte sakta men säkert. Toms bror spjälkade vingen. Han band fast den på rätt plats vid kroppen. Fågeln tyckte nog om det, för den såg lugn ut. Brodern uppfann en håv, att fånga insekter med. Som tur var åt den även myror. De var lätta att fånga. Alldeles utanför tomten, fanns en stor myrstack. De fångade myror i en glasburk. Fågeln, som de kallade ”Skutt”, åt gärna ur burken. En dag försökte Skutt börja flyga. De tog försiktigt av bandaget. Vingen verkade läkt. Skutt hoppade ut på trappan. Han skuttade ned till marken. Gullriset lyste i rabatten. Lupinerna drog sig mot häcken. De rosa rosorna lyssnade i rabatten.
Tom och hans bror undrade vad som skulle hända. Då började Skutt springa. Han bredde ut sina vingar, och flaxade. Skutt sprang på trädgårdsgången mot ängen. Plötsligt fick han luft under vingarna. Han lyfte över fältet, mot skogen. Skutt flög. Han försvann över skogen. Skutt kom aldrig tillbaka. Tom grät. Han saknade Skutt så. Brodern var glad att Skutt kunnat flyga. Att vingen läkt så bra. Tom satt på trappan och grät. Då kom katten fram. Den strök sig mot Toms ben. Tom smekte katten. Den spann. Det surrade stillsamt. Hon var nog glad att Skutt gått vidare. Tänk så snäll hon varit. Tom hade inte tänkt på katten. Hon hade hållit sig undan. Det var som om hon förstått att Skutt bara var där tillfälligt. Hon slickade tassarna. Tom gick och hämtade ett fat fet mjölk. Hon sörplade genast. En moped hördes på avstånd. Knattret växte i styrka. Så svängde den upp mot tomten. Pappa. Tom rusade ut mot Pappa. Det var idag de skulle gå till skogen. Bara Tom och Pappa. Pappa ställde in mopeden i vedboden. ”Jag skall bara byta kläder”, sa han till Tom. Brodern gick in till Mamma. De skulle göra smultronkräm. ”Det kan vi ha till efterrätt”, sa Mamma. Pappa älskade skogarna i Floda. Det gjorde Tom också. ”Jag vill gå över myren”, sa Tom. Javisst sa Pappa. Vi går över myren. Vi tar med oss flera hinkar. Där finns inte bara svamp. Där finns lingon också. Tom och hans Pappa älskade Flodas skogar. ”Nu går vi”, sa Pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar